En ovanlig självbiografi

242

Ikväll träffas bokklubben Bokbubblarna för att prata om Ungdomsår av J.M. Coetzee. Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk till bokvalet. Visserligen älskade jag Onåd, då jag läste den för många år sedan, innan Coetzee fick Nobelpriset, men självbiografier brukar nästan alltid vara otroligt tråkiga.

Jag är väldigt glad att kunna meddela att jag hade fel. Ungdomsår är en fantastisk bok, där Coetzee gör just det jag ofta önskar att författare kunde göra då de skriver om sitt liv, nämligen ställa sig utanför och diskutera med sina minnen. Det handlar lika mycket om funderingar kring identitet, både då och när boken skrevs, som att redovisa händelser. Visst finns även händelserna med, universitetsstudierna, flytten till London, jobbet på IBM och de misslyckade kärlekshistorierna.

Det är 50-tal och huvudpersonen drömmer om att få vara självständig och på att livet ska bli just så fantastisk som han drömmer om att det ska bli. Han lämnar sitt hemland, sin inte sällan kvävande familj, studierna där han varit en medelmåtta och reser till London för att leva livet. På IBM befinner han sig mitt i framtiden, men i övrigt är det mycket lite som blir bättre.

Det är en osäker och naiv ung man vi får lära känna och det är svårt att förstå hur han blivit den stor författare han drömde om att bli. Jag är dock glad över att det faktiskt blev en författare av den blyge mannen från Sydafrika.

Vad är det då som är så bra med Ungdomsår? För det första är språket galet bra, avsnitten där huvudpersonen funderar över olika författares verk är intressanta och hans funderingar över rollen som invandrare i London lika aktuella nu som när de skrevs. Att vara i ett land som inte är ens hemland är svårt, men vad ska en göra om hemlandet inte är ett land som står för ideal en inte själva kan acceptera. Han har lämnat sitt land och vet inte om eller när han kan återvända. Visserligen har han det bättre och lättare än invandrare som är det även på ytan, men trots att han skulle kunna tas för engelsman är det som att han sticker ut ändå, som att det står Sydafrika i pannan på honom. Så här poetiskt beskriver han sitt hemland:

Sydafrika är ett sår i hans inre. Hur lång tid ska det ytterligare dröja innan såret slutar blöda? Hur lång tid ska han ytterligare behöva bita ihop tänderna och härda ut innan han kan säga: ”En gång i tiden bodde jag i Sydafrika, men nu bor jag i England”?

 

Hur ska den unge mannen hinna vara författare, då jobbet tar så mycket tid? Lyriken går hyfsat, men prosan lyckas han inte med. Ett problem är att en författare måste känna den miljön hen ska beskriva:

Ännu är han inte tillräckligt bekant med England för att skildra England på prosa. Han är inte ens säker på att han kan skildra delar av London som han känner till, London med folkhopar som släpar sig till arbetet, London med kyla och regn, hyresrum med 40-watts glödlampor och fönster utan gardiner. Han misstänker att om han försökte skulle resultatet inte skilja sigfrån det London som skildrades av alla andra ogifta kontorsarbetare. Må vara att han har en egen bild av London, men den bilden är inte unik. Om den har en viss skärpa beror det bara på att den är så snäv, och den är snäv därför att den är okunnig om allt utanför sig själv. Han har inte lärt sig bemästra London. Om det försiggår något bemästrande så är det London som håller på att bemästra honom.

 

Jag hade kunnat skriva citat efter citat. Ungdomsår är full av fantastiska passager och imponerande snygga formueringar. Jag absolut älskar den här boken. Älskar. Jag måste verkligen läsa mer av Coetzee, som seglar upp som en favorit bland Nobelpristagarna.

 

Det här är inlägg 2/100 i utmaningen #blogg100

Läs också:

2 comments

  • Marion

    Låter lovande. Älskade Onåd, men lyckades sedan inte ta mig igenom Pojkår.