Monthly Archives: juni 2014

Fantastiskt tänkvärt Jason

3300107_2048_1152

Foto: Mattias Ahlm, Sveriges Radio

Fjorton procent av mina grannar röstade på SD i EU-valet och jag ska erkänna att jag tittat lite extra på dem de senaste veckorna. Vilka är de som tycker att det är okej att rösta på ett rasistiskt parti? För jag håller med The Guardian i beskrivningen av Sverigedemokraterna. Jag håller också med Fredrik Virtanen om att bara rasister bör rösta på Sverigedemokraterna och att de som gör de för att protestera borde hitta ett annat sätt att göra det på. Expo släpper SD:s vitbok med 49 händelser från 1988 till nu som Sverigedemokraterna borde gå till botten med.

Samtidigt inser jag att rasismen blivit normaliserad. Senast idag märkte jag det. I kön på Willys hade kvinnan framför mig problem med sitt bankkort. Hennes väninna och kassörskan försökte lösa det hela, utan framgång. Kvinnan fick istället betala kontant. Rektionen från kvinnan bakom mig när väninnan nu skulle betala sina varor var ett exempel på hur normaliserat det blivit. Hon klagade på att hon fick vänta, att kunderna framför var långsamma och visst, det är kanske förståeligt, men ändå otrevligt. Det otrevligaste var dock samtalet med mannen som hon handlade med, som handlade om kvinnans ursprung, språk, kläder och därmed hennes religion.

Jag blängde på dem, men sa ingenting. Jag gör det ofta, men inte alltid och jag skäms över att jag inte gjorde det idag. Hur kan en långsam kö och ett trasslande bankkort föranleda hatiska kommentarer om invandrare? Varför inte irritera sig på banken, eller kanske till och med tänka att sådant här händer oss alla och vänta tålmodigt? Vanligt folkvett helt enkelt.

På vägen hem lyssnade jag på Jason Diakité och skämdes ännu mer. Jag må vara kvinna, men i övrigt tillhör jag alltid normen. Vardagsrasismen växer och frodas, men drabbar aldrig mig. Mer än som hot från de där som tycker att det är okej att vräka ur sig vad som helst i sociala medier, men det är sällan numera. Jag är troligen inte tillräckligt frispråkig och modig. Jason Diakité får dock hot. Han är ibland väldigt frispråkig, men ofta bara ärlig. Och ärlighet behövs.

Svarta duvor och vissna liljor, är det en hotlåt? Att dunka Jimmie gul och blå är onödigt, men texten i sig uttrycker en ilska och frustration över vår nutid som jag kan förstå. Det intoleranta Sverige som växer fram, den organiserade intoleransen, men tack och lov också motståndet. Jag förspråkar inte våld, skulle aldrig göra det, men att i tystnad titta på när rasismen blir rumsren och normaliserad är inte heller ett alternativ.

Mina barn ska få bestämma själva vad de vill tro på, men de vet redan att Sverigedemokraterna inte är ett parti som andra och att grunden i allas liv måste vara att människor är lika mycket värda oavsett kön, ursprung, religion eller sexualitet. Där har de inget val, där borde inga barn ha något val. Ingen borde lära sig hemma att hat är okej, att vissa människor är sämre än andra.

Men det är inte lätt att vara barn. Hur minsta avvikelse ledde till kränkning. Att bli kallad för nigger som liten. Hur kan någon överleva det utan att bli bitter och arg? Jason Diakté berättar om att leva mitt emellan svart och vit. Hudfärgen gjorde honom till varken eller och när han berättar om att han själv blev mobbare, för att undvika att bli mobbad kommer tårarna. Jag förstår också att han blivit arg många gånger och blir själv vansinnigt arg, som inte ens drabbats. Hur kan någon använda ordet neger och hävda sin rätt att säga negerboll. Det är lika löjligt och samtidigt lika skrämmade, som situationen på Willy’s idag. Vardagsrasism. Som Jason Diakité säger är det okej att kalla honom idiot, eller för den delen bli förbannad på att kvinnan längst fram i kön var långsam, men vad har det med någons etnicitet att göra?

Jag grät igen, rejält, när Diakité spelade delar av talet han höll i Riksdagen. Tänker på alla mina elever som kommit ganska nyss till Sverige, på de som har ett svenskt pass och på de som inte har det. Jag tänker att det är en skam att den som bor i Sverige ses som en främling. Det är inte okej. Jason Diakité är ingen främling, inte heller någon annan som bor och verkar här. Att alltid behöva vara vaksam, undra över vad hudfärgen ska ge för reaktioner. Att alltid vara rädd att få höra elaka saker. Jag önskar att jag kunde stoppa mina elever i fickan och skydda dem. Det kan jag inte.

Jason Diakité talar i sitt program om The Autobiography of Malcolm X av Alex Haley, en fantastisk bok och Min far hade en dröm av Barack Obama som jag absolut vill läsa. Jag vill också tipsa om Jag är inte rabiat: Jag äter pizza av Niklas Orrenius och Jakten på svenskheten av Qaisar Mahmood.

Som den lärare jag är tänker jag att mina nya elever ska få höra delar av det här programmet i höst. Jag funderar över vilka böcker jag kan koppla till för att få en helhet. Hur jag kan få dem att tycka och tänka, utan att tvinga dem att tycka och tänka som jag. Jag vill inte vara en lärare som inte ser eller inte ingriper, men inte heller en lärare som kör över andras åsikter. Då våra läroplaner tydligt visar att människors lika värde är centralt måste dock rasism och främlingsfientlighet bekämpas även i skolan. De krav som Jason Diakité uttalade i Sveriges Riksdag är i utan tvekan rimliga.

Jag passade också på att lyssna på Jason Diakités första sommarprogram en gång till och det är definitivt värt en timme av din tid oavsett om du hört programmet förut.

 

 

Läs också:

Drömmen om Snabbläsarklubben

DSCN0680

Jag konstaterar, liksom Bokomaten, att läsningen går trögt i år. Faktum är att det gått trögt sedan förra sommaren och inte heller 2013 nådde jag den magiska gränsen 150 lästa böcker. Jag tänker inte kasta in handduken redan, men har svårt att se att det skulle bli så många lästa i år. Nu ser det ut som om hösten blir lugnare. Jag ska troligen inte jobba 100%, inte heller plugga och därmed förhoppningsvis få tid till att både skriva ny lärobok och läsa.

Varför är det då viktigt att jag hinner läsa mycket? Är det en tävling? Nej, snarare ett mått på mitt mående. De senaste månaderna har varit bra och då har jag också läst mer. En trött och stressad Linda läser inte lika mycket som en glad och avslappnad dito.

Nu hägrar en innehållsrik lässommar och jag har högar med böcker jag vill läsa. Det ska bli så himla skönt. Ska bara fixa lite på läroboken den här veckan och sedan vara ledig så mycket som möjligt.

Läs också: