Möt Emanuel Kent

9789163877377

Om man döper en bok till Konsten att ha sjukt låga förväntningar, har man en garanterad läsare hos mig. Jag älskar nämligen långa titlar och den här gillar jag extra mycket. Oundvikligt är att många kommer att skämta om förväntningarna och jag kan inte låta bli att erkänna att jag hade sjukt höga förväntningar. En bok med en fyndig titel lovar ett fyndigt innehåll.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar är Åsa Asptjärns debut och det är en riktigt charmig sådan. Vi får möta Emanuel Kent, en ganska misslyckad kille, som försöker överleva i en hård och ensam värld. Han går i nian och alla som gått i nian vet hur tufft det är. Den enda vän han har är Tore. Den kufiska Tore som alltid går omkring i gummistövlar och med en fiskehatt på huvudet. Tore som han ärligt talat skäms lite för.

När Tore är frånvarande under en period börjar Emanuel få kontakt med Bianchi, ny på skolan och supersnygg, cool, i Emanuels ögon perfekt. En mycket trevande kontakt ska sägas, men trots alla pinsamheter vågar han bjuda hem henne till sig, med nallegardinerna kvar, men mycket annat gömt under sängen.

Det är inte mycket som går rätt för Emanuel. Kanske är det tur att hans förväntningar på livet är så låga, för att ställer ofta till det för sig själv. Som när Bianchi och skolans drottning Ammis bjuder med honom på en fest. Han blir för full, grodorna hoppar okontrollerat ur hans mun och han lyckas bjuda in en massa värstingar utan att veta om det.

Det går inte att tycka illa om Emanuel Kent, men jag blir väldigt irriterad på honom ibland. I de desperata försöken att passa in gör han bort sig så gruvligt. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till En komikers uppväxt och Juhas svårighet att vara lojal med Jenny och Tomas. Hur han inte kan låta bli att snacka skit när han får chansen, i hopp om att få tillhöra de coola. Nu är Konsten att ha sjukt låga förväntningar inte alls lika svart och tragisk som Gardells bok, men det finns ändå likheter.

Jag gillar verkligen Asptjärns debut. Jag tycker om den humoristiska tonen, kasten mellan hopp och förtvivlan och inte minst alla underbara karaktärer. Jag tycker verkligen om hur Asptjärn låter sina karaktärer växa och att de alla, in i minsta lilla biroll, får en personlighet och ett djup. Emanuel tönten som inte riktigt vet hur han ska vara, till skillnad från Tore som är en tönt med självförtroende. Jag tycker om Bianchis självförtroende och faktiskt även Ammis lite undanglidande stil. Kanske tycker jag ändå bäst om Emanuels syster Vanja.

Jag hoppas att jag får fler svenskkurser nästa år, för då kommer jag definitivt att läsa Konsten att ha sjukt låga förväntningar med mina elever. Det här är nämligen en bok som lämpar sig väl att diskutera och dessutom en lättläst sådan med stort innehåll.

Följ Åsa Asptjärn på Debutantbloggen. Här berättar hon om vikten av karaktärens namn och titeln som inte blev.

Läs också:

6 comments