Monthly Archives: april 2013

Spamvarning!

Jag har väldiga problem med spamkommentarer och har ändrat filtreringen av kommentarer för att de ska bli färre. (spamkommentarerna alltså, inte de riktiga) Tyvärr verkar det som om vissa har fått väldigt svårt att kommentera, då de får veta att de anses spamma. Jag vet inte vad det beror på och hoppas att ni inte är många, samt att problemet löser sig. Är ni många som har problem att kommentera? I så fall ska jag ändra filtreringen igen och stå ut med spamkommentarerna. Alternativt lägga till en capcha-kod, men jag har själv så himla svårt att se vad som står och vill helst undvika det.

 Uppdatering: Otroligt korkat att be er som inte kan kommentera att tala om det i en kommentar. Men gör gärna som en annan observant läsare och maila linda[at]enligto.se

Läs också:

Vad är det jag inte förstår?

Läser just nu

I slutet blev jag ett med Masja, berättarjaget i Ryssar är såna som gillar björkar. De sista skälvande sidorna. Men vägen dit var minst sagt krokig. Jag kämpade och kämpade tills jag slutligen förstod vad det egentligen var Olga Grjasnowa vill säga. Och nu när jag förstår vet jag inte hur jag ska verbalisera det, för det handlar inte om ord utan om en känsla. Minnen och rädslor som inte lämnar. Känslan av total uppgivenhet och tomhet. Resultatet av att hela tiden försöka, men förlora mer energi än en får. En känsla som går som en röd tråd genom berättelsen.

Huvudpersonen Masja är runt 20. Hon bor i Tyskland, men är från Baku. Konflikten i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan tvingar familjen att lämna allt och fly. Rötterna är judiska, trots att familjen är sekulariserade judar och finns därmed i Israel och det är när hon slutligen beger sig dit som berättelsen lyfter. Den inledande kärlekshistorien berör mig konstigt nog inte alls lika mycket. Däremot grips jag som sagt av den subtila och finstämda kritiken av livet i Tel Aviv och krocken mellan drömmar och verklighet. Eva Johansson på SvD tycker istället att boken är som bäst innan Masja lämnar sin familj och åker till Israel.

Ibland känns det som att Grjasnowa tycker att det är viktigare att experimentera med språket än att faktiskt berätta en historia. Visst är det vackert och kreativt, men det blir liksom för mycket form och för lite innehåll. Jag hade önskat att Masjas historia skulle fått stå i centrum mer. Therese Eriksson på Expressen tycker å andra sidan precis tvärtom, att språket är fantastiskt och absolut inte står i vägen för historien.

Som alltid när jag inte gillar en bok som hyllats av många funderar jag över vad jag missat. Om felet ligger hos mig. Om jag missuppfattat historien. Om jag helt enkelt är för dum. Kanske är det så, men jag vet bara att jag inte är speciellt imponerad. Jag kan se att språket är annorlunda och att det säkert kan locka många. Jag kan också se att Masjas historia är värld att berättas. Men jag kan inte tycka att det är mer än ett taffligt försök att berätta som Grjasnowa bjuder på. Tyvärr.

Och så till ännu en svårighet. Vilket land kommer Grjasnowa ifrån? Azerbajdzjan hade varit det självklara svaret om det inte var så att hon föddes 1984 då Baku var en del av Sovjetunionen. Det är viktiga saker det här då det handlar om lässtatistik. Jag har dock valt att räkna Ryssar är såna som gillar björkar som en bok från Azerbajdzjan. Så nu har jag alltså läst en bok därifrån. Värt kampen bara för det.

Är det då en bok jag rekommenderar? Nej, egentligen inte. Men provläs ett kapitel och se om du gillar språket. Det kan du göra här.

 

Läs också: