Två böcker om vänskap

13044460_O_1

Jag läste om Högre än andra himlar av Louise Boije af Gennäs, som jag i det närmaste sågade. Fortfarande tycker jag att det är en väl babblig roman, men karaktärerna växte under omläsningen. Faktum är att de växte så mycket att jag nu kan tänka mig att läsa mer om dem. Jag önskar dock att någon sett till att bok nummer två om vännerna i Stockholm inte blir lika fylld av överdrivet långa meningar och miljöbeskrivningar som inte fyller någon funktion. Det stora problemet med Högre än alla himlar är nämligen att historien finns gömd i ett hav av onödiga ord. Ingenting finns mellan raderna. Vi får veta allt och tyvärr mycket mer än så.

Det är en konst att skriva om många personer och ändå få dem levande. Trots att Boije af Gennäs beskriver sina karaktärer väl blir de inte levande förrän än bra bit in i boken. Jag har helt enkelt svårt att hålla isär dem. På ytan är de olika, men de flyter ihop. Nu andra gången går det bättre. Jag tycker om kvinnorna. De har lite mer stake. De och den homosexuella Jalle. Det är Liv, Pella, Sanna och Jalle jag vill veta mer om. De andra är ännu inte tillräckligt intressanta, men kan kanske bli. Stefan är till exempel fortfarande helt anonym. Dags för honom att börja leva på riktigt kanske?

Även Den sista dagen i december av Mariette Glodeck handlar om ett kompisgäng bestående av både kvinnor och män som befinner sig någonstans mellan 30 och 40. Vi har träffat dem förut i Röda vita rosen från 2005, men det är inte nödvändigt att ha den med sig i bagaget för att uppskatta Glodecks nya bok.

När Boije af Gennäs vill skriva om vännerna, men också om världen under 2000-talet nöjer sig Glodeck med att beskriva vännerna under december månad, från det att en bröllopsinbjudan landar i vännernas brevlådor, tills nyårsafton då det ska hållas. Glodeck ger oss fragment av vännernas liv sedan vi sist såg dem, medan Boije af Gennäs försöker berätta allt. Konstigt nog är det ändå Glodeck som lyckas teckna de mest levande personporträtten. Jag bryr mig om alla vännerna som ska gå på Millas bröllop den sista dagen i december. Jag vet inte allt om dem, men jag vill helt klart veta mer. Jag tycker inte om dem alla, men jag bryr mig om dem. Med få ord gör Glodeck dem levande. Det är en konst.

Några av vännerna står mer i centrum än andra. Det är ett smart drag. Pepsi, som är med i Röda vita rosen finns till exempel bara med i bakgrunden. Hans fru är inte så pigg på att han dricker med gamla vänner. I centrum står Milla som ska gifta sig och äntligen verkar ha kommit en bit på väg mot ett harmoniskt liv. Om det inte vore för blivande svägerskan som fixar en möhippa som inte alltid är så trevlig.

Måns har också en viktig roll. Han har gjort en ung kvinna gravid, men ännu inte riktigt lyckats bli vuxen. Och så Frida, som nu är känd sångerska i ett band hon har tillsammans med sin sambo som är tryggheten i en kringflackande vardag. Osäkerheten hos Frida finns kvar trots framgångarna. Hon suktar fortfarande efter Måns, vilket nästan gör mig irriterad.

Det Glodeck gör så bra är att hon låter sina karaktärer utvecklas med små medel. Det räcker med en mening eller två i förbifarten för att något viktigt ska avslöjas om en persons bakgrund. Något som gör att jag förstår mer. Det är snyggt gjort. Hon hittar det unika i varje karaktär och lyfter fram det. Alltså är risken att blanda ihop dem obefintlig.

Det är upplagt för en tredje bok om vännerna som Mariette Glodeck skapat. Oavsett om det blir det eller inte hoppas jag att någon av dem blir i alla fall lite lyckliga. Helst hade jag självklart velat läsa om det.

Det bästa med serier är just att man inte behöver börja om. Det är därför jag också ser fram emot Blå koral, som är Louise Boije af Gennäs andra bok om det kompisgäng hon skapat.

Det är roligt det där med kompisgäng i litteraturen. De är ganska ofta på ytan väldigt lika. Det finns någon som har en lyckad och kreativ karriär, Sanna hos Boije af Gennäs och Frida hos Glodeck, en homosexuell, Jalle hos Boije af Gennäs och Carl hos Glodeck, någon som haft en riktigt taskig barndom, Måns hos Glodeck, men faktiskt ingen i den fina bekantskapskretsen hos Boije af Gennäs. Möjligen kan Pella kvala in där. Någon på ytan lyckad, som kanske kommer att explodera, Teddy hos Glodeck och Victor hos Louise Boije af Gennäs. Stereotyper är svåra, då det gäller att använda dem utan att karaktärerna stannar vid att bli just stereotyper. Här har både Boije af Gennäs och Glodeck lyckats, men den senare karaktäriserar sina personer med en fingertoppskänsla som Boije af Gennäs tyvärr verkar ha tappat.

I Bokhoras bokpod del 3  talade Johanna L om Den sista dagen i december och konstaterade att något av det bästa man kan läsa är en riktigt bra ”vanlig” roman. Jag håller med. För mig är det också det bästa jag vet. Men det är förvånansvärt sällan jag hittar just en riktigt bra ”vanlig” roman, vilket får mig att fundera över varför ordet ”vanlig” används. En riktigt bra ”vanlig” roman är nämligen riktigt ovanlig läsning.

 

Läs också:

2 comments

  • Jag gillade också Mariette Glodecks senaste bok. Dock inte lika mycket som den första, Röda vita rosen, men det är helt klart något hon gör med sina karaktärer som är sjukt bra. Att hon lyckas ha så många utan att det blir rörigt är också beundransvärt.
    Jonna Lindberg recently posted..Novelltävling med Mix förlagMy Profile