Monthly Archives: november 2012

Min drömuppställning

 

Många verkar lite besvikna på årets Så mycket bättre. Själv är jag positivt överraskad och tycker att produktionen är bättre än någonsin. För första gången finns det faktiskt ingen jag irriterar mig på. Den på pappret så slätstrukna uppställningen är riktigt bra. Ingen pinsam Christer Sandelin eller slajmig Tomas Ledin. Inte heller någon Timbuktu ska tilläggas. Honom hade jag gärna haft med varje år.

Jag håller inte med om att det diskuteras för lite musik, utan är glad att artisterna och själva tolkningar står i centrum. Jag har alltid älskat Miss Li, tyckt om Olle Ljungström och varit imponerad av Maja Ivarsson. Sylvia Vrethammar är så mycket bättre än jag trodde och visst är hon ibland för mycket, men jag gillar henne skarpt. Hennes Kung för  en dag var helt otroligt underhållande.

Darin har väl kanske inte blivit mer än en tapetblomma, men han har imponerat på mig med sin sångröst, trots att jag inte alls gillar hans musik. Hans version av Astrologen är verkligen fin. Ännu mer överraskad är jag över Ugglas fina version av Jag och min far. Inte heller Pugh Rogefeldt är någon favorit. Gubbiga rockers är ingenting för mig, men även hans program bjöd på en hel del bra låtar, vilket var kul.

Tydligen kommer en återträff att sändas i mellandagarna. Det ser jag fram emot.

Jag tycker inte alls är det handlar om nödlösningar när artisterna valts ut, möjligen första året när det var ett rätt tråkigt gäng, men min drömuppställning skulle se ut så här:

Maia Hirasawa För att hon är enormt musikalisk och skriver musik som får mig att sjunga högt och ganska ofta dansa omkring.

Titiyo För att hon gjort några helt fantastiska låtar och för att hon sjunger dem otroligt bra.

Håkan Hellström För att han är kung Håkan helt enkelt.

Robyn En av de bästa vi har.

Veronica Maggio Kul musik på svenska.

Svante Thuresson Mysfarbror i ordets bästa bemärkelse.

Mauro Scocco En gammal idol som är lite butter, men också rätt rolig.

Lill Lindfors För att hon alltid gör mig så glad.

 

Bubblare: Joakim Berg, Eric Gadd, Veronica Maggio, Timo Räisenen, Amanda Jenssen, Ola Salo, Marit Bergman och Moneybrother.

Tyvärr verkar jag ha väldigt svårt att hitta yngre manliga artister. Det finns inte så många direkt spännande känner jag spontant. Det tråkiga med att få ett program fyllt av gamla idoler är att det blir få överraskningar. Kanske skulle det vara roligare med sådana jag lyssnat lite på, som Johan Rench, Viktoria Tolstoy, Joakim Thåström, Stina Nordenstam, Lars Vinnerbäck, Agnes eller kanske Kajsa Grytt. Med en sådan uppställning skulle jag få lyssna på mycket nytt.

Bia har också bloggat om sitt drömlag.  Vilka är dina favoriter?

 

Läs också:

Trevlig författarfrukost med Elin Boardy

Elin Boardy var huvudpersonen på gårdagens författarfrukost i Nödinge. Det här var den tredje biblioteksfrukosten som jag och mamma varit på. Ett himla trevligt koncept.

Jag har läst båda författarens böcker och springer på henne lite titt som tätt då hon arbetar på Lerums bibliotek, som ligger i samma byggnad som gymansieskolan där jag jobbar. Lite nervös var jag allt, då både hennes böcker och hennes person andas stillsamhet. Hur skulle hon kunna fånga en publik?

Oron var helt obefogad. Presentationen och den efterföljande frågestunden var både gripande, intressant och rolig. Har du inte läst Elin Boardys debutbok Allt som återstår, vill jag varna för spoilers.

Elin Boardy (uttalas Bååårdy) berättade om sin skrivarbakgrund, som innefattar skrivarlinjer både på Skurups folkhögskola och Nordiska folkhögskolan i Kungälv. På skrivarskolor är det vanligt att skriva poesi och/eller kortprosa och när texter skulle lämnas in för respons varje vecka fanns det helt naturligt ingen tid att skriva romaner. Novellsamlingar var dessutom stora just då, i början av seklet. Även Boardy började sedermera skriva noveller. Samlingen fick titeln Amerikanoveller och hon skickade den till en handfull förlag. Hon fick inget napp den gången, men två ”bra nej” som hon kallar det. Alltså inte de färdigtryckta, standardiserade refuseringsbrevet, utan ”tack, men nej tack, vi vill inte ge ut din bok i just den här formen, men vi  läser gärna detta i en annan version”. Brev innehållande en del tips och utlåtande av lektör. Någon som tagit det på allvar.

Nu blev det inga Amerikanoveller, istället blev det Emma Ulrika Johansson som fångade hennes uppmärksamhet då hon började släktforska tillsammans med sin mamma. Hon var Elins morfars biologiska mamma och hennes livsöde engagerade. 1922 togs hon in på Restad ”Vänersborgs hospital och asyl” och där dog hon tre år senare.

Självklart ville Elins mamma veta mer om sin farmor och de lyckades få ta del av journalerna. Nära tårar berättar Elin att det är dessa journaler är det sorgligaste hon läst. Emma var 37 år och nybliven änka, hade ekonomiska problem, var deprimerad och slutkörd. Hon togs in strax före jul 1922 och i ett inledande samtal fick hon en rad frågor, som hon inte svarade på. Hennes sex barn placerades i andra familjer och den yngste av dem, Elins morfar, var bara 4-5 år.

I journalerna framträder en bild av en kvinna som knappast var galen, utan snarare någon som varit med om något svårt och inte kunnat hantera det. Hon var känslig och Elin Boardy menar att hon idag troligen skulle fått diagnosen utmattningsdepression. Under de tre år hon befann sig på Resta fick hon ett besök av en kusin.

Ingen på Orust pratade om henne, trots att många måste ha känt henne. Fosterfamiljen som hennes yngste son växte upp i låg bara några hundra meter från den gård där han föddes och bodde sina första år. Han hade aldrig varit där och visste inte riktigt vad den låg. De tre yngsta av Emmas barn höll kontakten, men att det fanns tre barn till var inte något man pratade om, eller ens visste.

En man berättar om sin mormor som togs in på mentalsjukhus efter en graviditetspsykos. Hon blev kvar i 48 år och var släktens hemlighet. Även denne man har journaler. Tystnaden kring släkters udda personer, de som inte riktigt passar in, de som ska döljas och glömmas, finns säkert överallt. Vi har också saker vi aldrig pratar om.

Elin berättar om gravarna vid Resta. Svarta kors med K för kvinna  eller M för man och ett nummer som är deras intagningsnummer. Inget namn. Har vi nu en annan syn på människor? Ett bättre skyddsnät?

Elin bestämde sig för att skriva en bok om Emma Ulrika Johansson. Hon ville inte skriva en dokumentärskildring, utan en roman. Vad är det för liv som slutar 1922?  Varför slutar hennes liv med tre års inspärrning? Hon skrev slutet absolut sist, då hon behövde ladda för att kunna skriva det. Behövde lära känna Emma. Hur ser det ut när hon bryter ihop?

Boardy talar om behovet av att skriva sig in i historien och därmed veta vad personerna tänker och säger. Det handlar inte om att karaktärerna får egna liv  utan just att författaren lärt känna dem. Avståndet till dem är kortare, kan vara svårt att få dem att prata i början.

Tanken var först att nuet skulle vara mentalsjukhuset och resten tillbakablickar, men i boken finns det inte med någon ting om sjukhuset alls. Boardy vill istället visa ett normalt liv och en normal person. En dam i publiken påpekar hur överraskande slutet är och det var meningen.

Emma var en känslig person. Kanske för känslig för tiden och platsen. Hon föddes 1885 på Orust och levde sitt liv på en gård. Modern dog tidigt, men pappan bodde kvar även efter att Emma gift sig.

Elin beskriver Emma som en person som lätt blir stående och tittar på himlen istället för  att gå och mjölka. Hon var yngst av 6 syskon och tre av dem emigrerade till Amerika.

En av bröderna, Simon emigrerar, men kommer tillbaka. Han bygger ett hus till sin fru och barn som han lämnat efter sig första gången han drog till Amerika, åker sedan tillbaka igen och kommer aldrig mer till Sverige. Han var en person som Emma är nära, men hon förstår honom inte.

När Emma är 17 kommer en äldre dräng till gården, Emil, Emma blir gavid och de gifter sig i nionde månaden. Elin Boardy pratar om hur tydligt det är att tiden melan äktenskap och första barnets födelse var väldigt kort då. Ofta bara ett par månader.

Mamma påminner mig om min gammelmormor och gammelmorfar som gifte sig den 12:e februari 1927. Min mormor föddes 6:e april samma år.

Säkert blev Emma galen av att vara på Resta, men var det inte innan. Små, små stycken från dessa år skrivs ner i journalerna. Dessa fragment är allt som återstår av Emmas liv. Och efter makens död är det bara det hopplösa som återstår. Boken har fått namnet Allt som återstår och Boardy säger att hon inte förstår dem som tycker att titeln är märklig.

Elin skrev och släktforskade. Hon berättade inte för mamma, då hon var rädd hon skulle kunna känna att det var hennes berättelse. När boken började bli färdig fick hon så veta och blev självklart glad, läste och grät. Mamma läser den som en berättelse om den riktiga Emma, berättar Elin Boardy, men påpekar igen att det är en blandning av fakta och fiktion. Personerna finns, om än ibland med fingerade namn, platser och årtal stämmer. Men allt ”fluff”, tankar, samtal osv är påhittat.

Inte för att det pratas så mycket. Boken har beskrivits som en norrländsk roman om västkusten. Jag tänkte inte alls på det när jag läste, men mamma hade tydligen gjort det.

Hur levde man på en gård i början av 1900-talet? Självklart behövde Elin Boardy göra en del research. Det var ingen jordbruksskildring hon skulle skriva, men vissa detaljer finns med i bakgrunden. Det går inte att göra saker fel tid, som att skörda till exempel. En äldre herre korrekturläste för att granska detaljer och bifogade bilder. Kanske fler detaljer än Elin behövde, ung tjej från stan som skriver om landet ses kanske inte som speciellt kompetent när det handlar om jordbruk på Orust i början av 1900-talet. Kanske behövdes extra mycket detaljer då och extra mycket granskning.

I augusti 2008 kommer debutromanen. Hon hade skickat den till några förlag och bland dem Wahlström & Widstrand, som tidigare givit henne den trevliga refuseringen av novellsamlingen. Självklart var hon nervös, både för hur den skulle tas emot, men också för att hon var rädd att hon aldrig skulle kunna skriva en roman igen.

På sommaren strax innan första boken kom ut var Elin Boardy på Bornholm med några vänner. De var på loppis och tittade på gamla kartor. Hon hittade ett fotoalbum med svartvita bilder. En större bild trillar ut. Den föreställde en död elefant och på den sitter en man med hatt och gevär. Självklart köpte hon albumet. Hon var tvungen att äga det. Det lyser verkligen av engagemang och faktiskt också lycka när Elin Boardy berättar om det där albumet.

När hon var som mest nervös för att uppföljaren aldrig skulle bli skriven tog hon fram albumet. Bilderna föreställde några danskar som reser runt i Malaya 1946-48. Vad gör de? Varför bär kvinnorna snäva kjolar och höga klackar mitt i djungeln? Det var revolt i Malaya 1948, hur var det att vara där då?

Hon testar att skriva fragment av en berättelse om 40-tal, imperialism, kvinnor och män, och så de snäva kjolarna. Det fanns massor att hitta på. Därför finns Elly och Annie med. Laurits är Annies danske man och de åker till Malaya på bröllopsresa. Elly är kartriterska, Elins farmor var kartriterska. När hon hade 20 korta dokument på datorn, klippte hon ihop dem och historien började ta form på riktigt.

Boardy kallar sin andra bok Mot ljuset för en djungelroman, kärleksroman och utvecklingsroman. Coming of age är ett bra engelskt uttryck som också beskriver boken. På svenska kan man kanske översätta det med ”vuxenblivande”. Den handlar om att resa bort för att bli någon annan. Systern är bekväm i snäva kjolar och höga klackar, men det är inte Elly.

Jag blir mycket överraskad över att Elin Boardy inte har varit i Malaysia. Genom skrivbordsefterforskningar skapar hon ett Malaya som är enormt trovärdigt. . Det svåra är att få med mycket utan att det känns krystat. Det ska smygas in.

Självklart fick Elin Boardy frågan om kommande projekt. Hon berättade om sin vän och kollega Jessica Schiefauer, som hon alltid byter manus mes. Igår träffades de och gav varandra respons på varandras nya projekt.

Elin Boardy hoppas bli klar med sin tredje bok i vår. Hon avslöjar att den inte alls utspelar sig i Sverige, utan i två andra länder. Det är en historisk roman som utspelar sig på 1700-talet, men mer är hon inte riktigt redo att berätta ännu.

Jag ser definitivt fram emot att få läsa mer, trots att historiska romaner egentligen inte alls är min grej tycker jag mycket om Elin Boardys sätt att skriva.

Läs också: