enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 21 november, 2012

Betraktelser enligt O v.47

Måste man läsa böcker? I dessa digitala tider, då många hänger på bloggar, Facebook, Twitter eller någon annan mötesplats på nätet, kanske böcker har spelat ut sin roll?

Jag återkommer igen till den litteraturkurs jag läser just nu, där jag igår under seminariet kallade mig själv konservativ och fick som svar att alla andra deltagare i så fall var det samma.

Jag vill att människor ska läsa litteratur. Visst har jag en bokblogg främst för att jag själv älskar böcker, men också för att jag vill sprida den kärleken till andra. Kanske är det de redan frälsta som läser just bokbloggar, men jag har också turen att ha ett yrke där jag kan sprida min kärlek till litteratur till de inte alltid lika frälsta.

Det talas om det utvidgade textbegreppet, där film, dataspel, tv-serier,  ja allt som har med fiktion att göra ingår. Här är många, kanske främst unga, mer hemma än i litteraturens värld. För hur många läser egentligen böcker frivilligt? Många hoppas jag, men jag är rädd att det inte är så. Min erfarenhet säger att de som läser gör det ordentligt. De sitter med näsan i en bok en stor del av sin fritid. Andra däremot läser ingenting. Kanske ser de på film, troligen spelar de tv- eller dataspel, men räcker det för att få en litterär kompetens?

Ska vi anpassa vår undervisning till elevernas litterära repertoarer? Ett argument som ofta används  för att nå speciellt killar i svenskämnet. Vad är egentligen skolans uppgift?

Mitt svar är nej. Inte ett klockrent sådant dock, då jag absolut förespråkar att använda såväl film, tv, sociala medier och varför inte också spel i litteraturundervisningen. Som bra komplement. Vi tittar till exempel på Skilda världar i vår nybörjargrupp och den är perfekt för dem. Enkelt språk, tydliga och stereotypa karaktärer, samt en intrig som de känner igen från andra såpor de har sätt.

Skolans uppgift är att fungera som guide i en litteraturvärld som är obekant. Då gäller det att kartan inte bara består av gamla dammiga klassiker. Jag kommer inte att tvinga på någon läsovillig elev en text av Strindberg om jag inte är 100% säker på att texten är perfekt för just den här läsaren. Det är mitt ansvar. Nu ligger utmaningen inte just i att få eleverna att börja läsa, utan att få dem att välja något annat än den lättlästa Ondskan en tredje gång.

Är det okej att unga, eller vuxna för den delen,  endast har en snäv repertoar  bestående av få och/eller ensidiga erfarenheter av texter? Spontant ja. Samtidigt önskar jag att läsaren i fråga vågar sig på texter med mer tomrum, dvs saker som man själv behöver lägga till. I film finns inte mycket tomrum. Vi vet hur alla ser ut, hur miljön ser ut, men det tomrum som kan finnas är vad personer tänker. Tankarna är lättare att få med i en bok och det är en av de saker som gör det så mycket intressantare att samtala om böcker än om film med unga. Att fylla i tomrummet tillsammans är så himla roligt. Tillsammans är nyckelordet. Att läsa tillsammans är ofta så mycket roligare än att läsa ensam.

 

 

Två av de nominerade

Jag har läst ytterligare två av de böcker som är nominerade till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Tidigare har jag läst Jag älskar Manne och jag håller på med Only väg is up, så det är definitivt den här klassen jag har mest koll på i år.

Det är extra roligt att en grafisk ungdomsroman är nominerad i år. Elin under havet av Sofia Malmberg är ruskigt snyggt tecknad och bilderna talar inte sällan för sig själva. Det räcker därför med väldigt få ord, då bilderna i sig för handlingen framåt. Vi får träffa Elin som är väldigt ensam. En dag börjar hon chatta med en man på ett nätforum om kampsporter. Han är tränare och bjuder med henne att träna för honom. Elin ska först få behandling av tränaren och trots att det inte sägs rakt ut vad som händer i behandlingsrummet förstår vi vad som hänt. Nu blir berättelsen ännu svartare och Elin känner att hon är en dålig människa.

Det här är en mycket annorlunda bok och väl värd sin nominering. Det enda problemet jag har är att jag läser boken för snabbt, då orden är få och jag ganska ovan vid att studera bilder. Jag tror att den vinner på att läsas riktigt, riktigt långsamt.

Jag är världen av Mårten Melin är en riktigt fin diktsamling med till synes enkla dikter, som ändå inte sällan har ett väldigt viktigt budskap. Det jag tycker bäst om är att dikterna går att läsa bokstavligt, men att de också går bra att analysera och diskutera. Alla kan läsa dem på sitt sätt och på sin nivå. Av de nominerade böcker jag läst hittills är den min absoluta favorit och det här är en av mina favoritdikter.

 

F – 9 

Samma skola

i tio år.

 

Vi brukade leka på rasterna,

byggde dammar

när det regnade,

 

klafsade

med våra gummistövlar,

ordentligt påpälsade

 

Nu hånglar vi mest.

Vi är på samma skolplan som då.

 

Din tunga i min mun,

handen under min tunna tröja.

 

Ibland längtar jag tillbaka

till klafsandet och byggandet,

att bara vara barn,

 

att inte frysa så.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: