Betraktelser enligt O v.47

Måste man läsa böcker? I dessa digitala tider, då många hänger på bloggar, Facebook, Twitter eller någon annan mötesplats på nätet, kanske böcker har spelat ut sin roll?

Jag återkommer igen till den litteraturkurs jag läser just nu, där jag igår under seminariet kallade mig själv konservativ och fick som svar att alla andra deltagare i så fall var det samma.

Jag vill att människor ska läsa litteratur. Visst har jag en bokblogg främst för att jag själv älskar böcker, men också för att jag vill sprida den kärleken till andra. Kanske är det de redan frälsta som läser just bokbloggar, men jag har också turen att ha ett yrke där jag kan sprida min kärlek till litteratur till de inte alltid lika frälsta.

Det talas om det utvidgade textbegreppet, där film, dataspel, tv-serier,  ja allt som har med fiktion att göra ingår. Här är många, kanske främst unga, mer hemma än i litteraturens värld. För hur många läser egentligen böcker frivilligt? Många hoppas jag, men jag är rädd att det inte är så. Min erfarenhet säger att de som läser gör det ordentligt. De sitter med näsan i en bok en stor del av sin fritid. Andra däremot läser ingenting. Kanske ser de på film, troligen spelar de tv- eller dataspel, men räcker det för att få en litterär kompetens?

Ska vi anpassa vår undervisning till elevernas litterära repertoarer? Ett argument som ofta används  för att nå speciellt killar i svenskämnet. Vad är egentligen skolans uppgift?

Mitt svar är nej. Inte ett klockrent sådant dock, då jag absolut förespråkar att använda såväl film, tv, sociala medier och varför inte också spel i litteraturundervisningen. Som bra komplement. Vi tittar till exempel på Skilda världar i vår nybörjargrupp och den är perfekt för dem. Enkelt språk, tydliga och stereotypa karaktärer, samt en intrig som de känner igen från andra såpor de har sätt.

Skolans uppgift är att fungera som guide i en litteraturvärld som är obekant. Då gäller det att kartan inte bara består av gamla dammiga klassiker. Jag kommer inte att tvinga på någon läsovillig elev en text av Strindberg om jag inte är 100% säker på att texten är perfekt för just den här läsaren. Det är mitt ansvar. Nu ligger utmaningen inte just i att få eleverna att börja läsa, utan att få dem att välja något annat än den lättlästa Ondskan en tredje gång.

Är det okej att unga, eller vuxna för den delen,  endast har en snäv repertoar  bestående av få och/eller ensidiga erfarenheter av texter? Spontant ja. Samtidigt önskar jag att läsaren i fråga vågar sig på texter med mer tomrum, dvs saker som man själv behöver lägga till. I film finns inte mycket tomrum. Vi vet hur alla ser ut, hur miljön ser ut, men det tomrum som kan finnas är vad personer tänker. Tankarna är lättare att få med i en bok och det är en av de saker som gör det så mycket intressantare att samtala om böcker än om film med unga. Att fylla i tomrummet tillsammans är så himla roligt. Tillsammans är nyckelordet. Att läsa tillsammans är ofta så mycket roligare än att läsa ensam.

 

 

2 reaktioner på ”Betraktelser enligt O v.47”

  1. Jag brukar läsa böcker i klassuppsättning så alla läser samma bok. Det gör jag för att det är för mycket jobb att hålla reda på flera böcker i varje klass, i år läser jag tre böcker per klass. 12 böcker med andra ord.

    Jag är hemsk och tvingar alla att läsa/lyssna men jag försöker välja bra böcker. Delvis för att undvika Ondskan om och om igen. Min tanke är att om jag blandar böcker så får alla någon gång läsa något de tycker riktigt bra om och något som vidgar vyerna vad gäller litteratur. Jag hoppas att de själva sedan någon gång vågar välja något utanför deras komfortzon. Men över huvud taget tycker jag att det är svårt att inspirera alla till läsning.

    1. Klassläsning eller läsgrupper brukar vi också ha. Ibland har vi mini-bokcirkel där bara jag och en elev läser samma bok. Det gäller att tvinga snyggt bara, så att eleverna inte märker det. 😉

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: