Monthly Archives: augusti 2011

En verklig summering

Det här skulle ju bli en verklig sommar och det lyckades jag med hyfsat bra. Det har blivit i alla fall några böcker som inte är skönlitteratur.

I maj tänkte jag läsa Patrik Sjöbergs bok och det gör jag fortfarande, men kön på biblioteket är lång och trots att mamma erbjudit mig att låna hennes signerade exemplar har jag lyckats glömma den varje gång. Jag tycker också att de flesta böckerna på listan jag då skrev fortfarande är lockande.

Trots detta har bara en av dem blivit lästa, nämligen Resa i Sharialand och den var sannerligen läsvärd.

Jag har också läst Mindfulness för föräldrar och Bortom mammas gata. Dessutom måste Einsteins fru klassas som ganska verklig, om än med mer än en tvist. Halvläst är Kvartslivskrisen som verkligen är en bok för mig. Tyvärr.

Några veckor till är det väl ändå sommar, så det blir kanske något mer verkligt läst innan det är dags att göra den slutgiltiga summeringen. Jag har lite svårt att njuta av dessa icke-skönlitterära böcker då läsningen blir allt annat än avslappnad, så att kombinera den med ett heltidsjobb är kanske lite väl optimistiskt.

Läs också:

Förlåt, men jag förstod inte bättre

 

Visst finns det ett officiellt hyckleri. Alexandra Pascalidou har mött det och i sin bok Bortom mammas gata, som nu kommit i en nyutgåva med ett nytt efterord av författaren, beskriver hon sitt liv. Ett liv som utställningsobjekt i Rinkeby, där det ofta dök upp journalister och politiker för att visa hur himla politiskt korrekta de var. De fotograferades på de rätta platserna, med några söta barn och lämnade sedan förorten för sin vanliga vardag.

I den grekiska klassen fick eleverna veta att de kunde göra allt och bli allt. Snart kom någon käck vikarie och tog ur dem dessa dumma och naiva tankar. Skulle de bli läkare? Hur tänkte de då?

Hur tänkte den vuxne som ansåg sig ha rätt att krossa barnens drömmar? Hur tänker de vuxna som gör det dagligen? Klart barnen ska ha drömmar och klart att de ska få all hjälp de kan för att kunna nå dem. Jag är noga med det som lärare, att först hjälpa mina elever att våga ha drömmar och sedan få dem att kämpa för dem. Kanske blir de inte just det de tror idag. Inte heller jag drömde som tonåring om att bli lärare, men det blev så ändå och det funkar för mig. Poängen är att ingen försökt tala om för mig att jag inte kan nå mina mål, snarare tvärtom. Samma känsla vill jag att mina elever ska ha, trots att många av dem redan stämplats som förlorare av samhället.

Tyvärr måste jag erkänna att jag ibland irriterat mig på Alexandra Pascalidou och tyckt att hon tar lite väl mycket plats. Jag skäms för det så här i efterhand, men skulle troligen inte tänka tanken nu. Jag vågar säga att jag vet det. Tänk vilken cool människa som har styrkan att kämpa så för det hon tror på att inte ens idioter som hotar henne får vinna. Vilken soppa med nynazisterna och de av Aftonbladet fabricerade hoten. Vilken puckojournalist och vilken galen chefsredaktör som hade mage att stötta honom.

Förlåt Alexandra, men jag hade dålig koll på den här historien. Just då hade jag fullt upp med att festa runt i Göteborg och leva livet. Jag förstod inte riktigt, utan köpte medias bild av dig som för kaxig och för jobbig.

Det är så mycket som upprör mig i den här boken. Den ständiga rasism som Alexandra möter gör mig vansinnig. Är det fortfarande så här? Har det blivit bättre eller tvärt om värre att vara invandrare i Sverige? Möter mina elever denna galna diskriminering? Hur kan jag stött dem?

Att använda en ung invandrartjej som lockbete och sedan ge de tunga positionerna till svenskar, att säga sig vilja stötta och sedan motarbeta, att aldrig acceptera fullt ut. Det är vidrigt. Visst är det författarens syn på det hela vi får oss till livs, men hur andra ska kunna förklara bort det som skett har jag svårt att förstå.

Något som dock gör mig lite arg är kängan till dem som hälsar på hennes städande pappa endast för att behålla sin politiskt korrekta fasad. Måste det vara så? För mig är det självklart att hälsa på alla som finns på min arbetsplats. Skitsamma varifrån de kommer eller om de är lärare, rektor, städerska eller vaktmästare. Vad är alternativet? Att ignorera?

Bortom mammas gata var ett impulsköp som jag är glad över. Jag skulle önska att den kaxiga journalisten lämnade kokboksträsket och kom tillbaka igen. Du får ta hur mycket plats du vill. Och texterna kommer mina elever att få läsa i höst. Inte alla, men ett urval. Det finns mycket jag skulle vilja diskutera med dem, både de som kommit till Sverige nyss och de som är födda här.

 

 

 

 

 

 

Läs också: