En riktigt tragisk historia

Inledningsvis var jag lite besviken på Arseniktornet av Anne B. Ragde. Jag hade förväntat mig en lite småmysig historia, likt de andra tre jag läst av henne, men jag kunde inte haft mer fel. Visserligen börjar även Arseniktornet med en begravning, men därefter blir det bara mer och mer svart.

Therese är den enda som är ledsen då hennes mormor Amelie dör. Hennes mamma och mammans bror är i det närmaste glada att äntligen slippa henne. Sättet på vilket de diskuterar sin egen mor får mig att må riktigt dåligt. Jag tycker att Ruby, som Therese mamma heter är rent ut sagt vidrig och tycker lite synd om den stackars, gamla kvinnan som nu slutat sina dagar.

När Anne B. Ragde tar oss med bakåt i tiden och när vi får lära känna Amelie genom Rubys ögon börjar jag verkligen förstå hennes hat. Amelie var knappast en bra mamma. Sedan läser jag vidare, längre och längre bak och då förstår jag Amelie. Jag försvarar henne inte. Absolut inte. Men förstår henne gör jag.

Amelie står i centrum och det är i relation till henne som dottern och dotterdottern minns henne. Ingen av dem torde dock veta orsaken till Amelies bitterhet. Frågan är om Ruby hade ändrat uppfattning om hon haft all information och frågan är också om det finns något som ursäktar att en mor beter sig som Amelie gjorde.

Jag gillar greppet att berätta historien baklänges, precis som den gjordes i Livslinjer av Nancy Huston. Frågorna kommer först och svaren långt senare. Så snart jag kom över att jag hade helt fel förväntningar på Arseniktornet drogs jag helt med i den. Jag tyckte dock inte lika mycket om den som trilogin om släkten Neshov. Det finns ingen Erlend till exempel. Bara en massa bittra och arga figurer, vilket ibland gör det nästan för svart. Läsvärd är den ändå helt klart om än ej klockren.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Månpocket.

Läs också:

One comment