Två kvinnor och minst en sorg

 

I Sultanbrudens skugga av Assia Djebar får vi besöka kvinnornas Algeriet. En värld som jag definitivt inte skulle vilja leva i.  Isma är den första kvinna vi träffar och hon berättar för oss om Hajila som strax ska gifta sig. Hennes man har två barn och vi förstår snabbt att hans fru är borta. Ganska snart står det klart att kvinnan som varit gift med honom är Isma. Isma som utbildats i Frankrike och haft en pappa som aldrig begränsat hennes liv klarade inte av att leva det torftiga liv som hennes man krävde. Hajila är först ganska lycklig då hennes nya hem är fint, mannens barn kärleksfulla och mannen själv mest avvaktande.Hon börjar dock känns sig instängd och begränsad.

Hajila blir ”en kvinna som går ut”. Varje dag går hon förbi portvakten, gömd bakom sin slöja och när hon kommer ut tar hon av den. Hon drömmer om ett liv i frihet, men det verkar som om det aldrig kommer att ske. Eller kan hon kanske göra som Isma och skapa sig sitt egna liv.

I början har jag svårt att hänga med i Djebars språkliga virvlar. Hon byter ständigt perspektiv och berättar många historier. Samtidigt berättar hon bara en, kvinnornas historia, de förtrycktas historia. Jag beundrar Ismas styrka och är glad att även Hajila vågar sig ut på äventyr. Frågan är bara om det är värt smärtan?

Sultanbrudens skugga är en en vacker, annorlunda och gripande bok om en värld som verkligen är främmande för mig, men definitivt inte för alla. Tyvärr. Assia Djebar har ett annorlunda och vackert språk, inte alltid lättillgängligt, men ofta riktigt häftigt. Jag vill definitivt läsa mer av Djebar och skulle bli glad om det är hennes namn som Peter Englund läser upp om några veckor. Utan tvekan är hon en begåvad författare med ett riktigt viktigt budskap.

Läs också:

4 comments