Emmy Rasper

Vad får oss att må så dåligt?

Någonting är så väldigt skevt i vårt samhälle. Fler och fler mår dåligt. Den psykiska ohälsan är utbredd. Ändå är vi så otroligt måna om att presentera en perfekt yta. Likt jaget i Werner Aspenströms dikt Regnar gör det alltid, försöker vi ruska av oss regndropparna i smyg så att ingen ska märka att vi gråtit.

Just nu befinner jag mig både på jobbet och i det privata bland unga människor som är eller varit på botten, men som faktiskt vågar må dåligt så att det syns. Det är ett bra och viktigt första steg. Många lever som fångar bakom fasaden och vågar aldrig dela med sig av sin ångest.

På Facebook delade någon ett bildcollage med rubriken “This is what depression looks like” och bilderna var av en rad leende, till synes välmående människor. En av dem var Tim Bergling, kanske mer känd som Avicii. I dagarna släpptes en ny singel av honom och snart kommer ett helt album. Alla intäkter som genereras från det SOS han skickar från andra sidan kommer att gå till en fond som Berglings familj upprättat i hans namn.

För ett par dagar sedan blev jag påmind om Therése Lindgrens bok Ibland mår jag inte så bra och tänkte på hur den drabbade mig när jag läste den. Lindgren vågar verkligen dela med sig av det mest förbjudna och det är så otroligt viktigt att någon vågar göra det.

Så här skrev jag om boken på Kulturkollo 20 februari 2017.

Therése Lindgrens bok Ibland mår jag inte så bra börjar på galan Guldtuben, då den kända youtubern (heter det ens så) nominerats till flera priser och också vinner. Hon berättar hur hon förberett sig i veckor och köpt de perfekta kläderna. Hur kameran på galan förflyttar sig mellan de nominerade, men hur den inte kan stanna vid henne. Hon är nämligen inte där. Klänningen hänger i garderoben och hon sitter hemma i soffan. Jag lyssnar på boken i bilen och när författaren som själv läst in boken ger förklaringen “för ibland mår jag inte så bra” drar jag efter andan. För precis så är det. Psykisk ohälsa begränsar och gör att man inte kan göra saker som egentligen är roliga. Man mår helt enkelt för dåligt. Therése Lindgren berättar om det med en ärlighet som är beundransvärd. Hon delar allt som de flesta gör sitt yttersta för att försöka dölja och det är så bra och så viktigt att hon gör det. För den som följer Therése Lindgren är det lätt att se henne som den perfekta tjejen. Framgångsrik, snygg och energifylld. Det är få som låter andra se bakom fasaden, men det är viktigt att vi vågar göra det. 

Ibland mår jag inte så bra är den bok som är mest populär bland mina elever just nu. Två klasser har själva fått välja en sakprosabok och minst tio läser just den här. Alla är tjejer, men i övrigt är de ganska olika. Inte konstigt egentligen att den är populär, då den psykiska ohälsan är utbredd, men få vågar tala om den. Fortfarande är den som lider av psykisk ohälsa sedd som en knäpp och svag person. Lindgren visar med all önskvärd tydlighet att det är precis tvärt om. Den som drabbas av utmattningssyndrom, som hon själv gjort, är de som jobbar extra hårt men som har svårt att sätta gränser.

Lindgren blandar ganska lättsamma anekdoter, med allvarligare berättelser. Hon delar med sig av de stunder då hon mått som sämst, bjuder in oss i behandlingsrummet där hon får hjälp och ger oss också enkla, konkreta tips på hur en riktigt jobbig situation kan bli lättare. Det går att andas sig ur en panikattack och du kommer inte att dö. Samtidigt är det viktigt att inte bara försöka fixa allt själv, utan att faktiskt be om hjälp. I slutet av boken finns just sådana tips. Det är bra.

En sak som jag fastnade för var de berättelser om saker som varit gigantiska för Lindgren, men som för andra var ganska oviktiga. Hon berättar till exempel om ett glasbord som hon gjorde sönder och hur arga hennes föräldrar blev. Det är något som hon fortfarande tänker på många år senare. När hon tar upp det med sina föräldrar visar de sig att de knappt minns det. Visst var de arga då, men det var ingen stor grej. Just förmågan att förstora saker känner jag igen mig i. Jag kan spela upp konversationer jag haft med personer för mer än 20 år sedan och må dåligt. Någonstans inser jag att den personen självklart inte kommer ihåg samtalet. Kanske kommer hen inte ens ihåg mig. Ändå ödslar jag energi på det. Visst är det märkligt? I samtal med de elever som läser boken har jag insett att det här att tänka för mycket och vara överdrivet rädd för vad andra ska tycka är väldigt vanligt.

Veckans tema är hälsa och välmående. Att erkänna psykisk ohälsa och försöka få hjälp att må bättre är ett viktigt steg mot just det. Det handlar inte om att gräva ner sig, tvärtom handlar det om att inte göra det. Att läsa om andra som mår dåligt är bra för att inte känna sig ensam. I fallet med Therése Lindgren är det också viktigt att någon som på ytan är perfekt, faktiskt inte är det. Det ger hopp. Psykisk ohälsa handlar inte om att vara knäpp eller dum i huvudet. Vi ska inte normalisera ett dåligt mående, men det är hög tid att vi slutar skuldbelägga de som faktiskt inte mår så bra. Att må psykiskt dåligt är ingenting att skämmas för, skriver Lindgren och så måste det få vara. För några år sedan såg jag för första gången uttrycket “psykiskt förkyld” i en krönika av Emmy Rasper. Tänk om det vore okej att ibland få sjukskriva sig för psykisk förkylning, för att på så sätt kunna undvika värre psykisk ohälsa. Det vore ett stort steg framåt för en bättre hälsa för väldigt många.

%d bloggare gillar detta: