Skapelsen av Kjell Espmark

När Kjell Espmarks Återliv, tredje och avslutande delen i Skapelsetrilogin, nominerades till Augustpriset var tanken att läsa hela trilogin. Det är det fortfarande, även om jag bara hunnit med första delen som heter Skapelsen. Faktiskt är det första hela samlingen av Kjell Espmark som jag läste och jag tyckte om det jag läste. Språket och känslan tilltalade mig mycket.

Som alltid är det svårt att skriva om diktsamlingar, då de bygger just på de känslor som väcks då orden möter läsarens tankar och erfarenheter. Precis som Gunnar Ekelöf skriver i sin dikt Poetik, en dikt jag ofta återkommer till, är det i tystnaden och mellanrummet som det händer och det som poeten skrivit är skrivet mellan raderna.

Skapelsen börjar självklart med “Ordet” och där möter vi någon som varit med länge, som kan vara den som skapat allt. Hen som säger:

Jag vill lägga mitt ålderdomliga ord
i era drömmar, utan att väcka er. Viska:
Skapelsen är ännu ofullbordad.

Och det är er den hoppas på.
Jag anar hur ni vänder er i sömnen
med händer som griper i tomma luften
som för att försvara sig.

 

Espmarks dikter befinner sig mellan dröm och verklighet, mellan religion och vetenskap. Egentligen har jag inte ord att beskriva vad de egentligen handlar om. Jag vet bara att de berör mig och får mig att vilja läsa vidare. Vi tas med till biblioteket i Alexandria, får höra om Sapfos fragment och till Kina där tecknens makt undersöks. Vi möter Sibyllan som helst av allt vill dö, då hon mist sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn och nu är så gammal att minnet sviker och kraften att rädda någon alls är helt försvunnen. Vi får höra kören och jag tycker mycket om hur vi-formen skapar ett kollektiv av röster.

Det var vi som skördade bomull på fälten
också om natten sedan vi stupat —
och gav er privilegiet att drömma
Våra ansikten är ett stycke av mörkret.
Minns oss.

 

För visst är det så att de generationen som gått före har skapat våra drömmar och visst är det ett privilegium att kunna drömma. Det kan inte alla göra och vi som kan har för länge sedan glömt att vara tacksamma. Espmark tar oss med genom skapelsen, genom historien och skriver om rasbiologi, revolutioner i Frankrike och Alan Turing. Det är både vackert och tänkvärt, enkelt och väldigt komplext. Precis som en bra diktsamling ska vara.