När livet har andra planer

Det var ett tag sedan jag läste ut Anna Alemos bok När livet har andra planer och jag har funderat över hur jag ska skriva om den. Det här är nämligen en “å-ena-sidan-å-andra-sidan-bok” som jag på ett sätt tycker mycket om, men på ett annat sätt inte gillar alls. Jag ska försöka förklara.

Att huvudpersonen Frida hittar kondomer på sin sambos inköpslista är rätt tråkigt stereotypt, men å andra sidan är en nystart en bra förutsättning för en bra bok i genren. Det är dessutom så att pojkvännen helt klart var en skit och nya lägenheten verkar bra mycket trevligare än den gamla. Å andra sidan är det osannolikt att hitta den perfekta lägenheten, med den perfekta hyresvärden och den perfekta grannen. Nu är hyresvärden kanske världens sötaste dam, så det förlåter jag och grannen har sin charm han också. Jag gillar honom. Däremot gillar jag inte alls huvudpersonen Frida och förstår egentligen mer att hennes förra pojkvän sökte efter en ny än att någon annan skulle bli kär i henne. Hon är så irriterande förvirrad och käck. Någon skulle kanske säga att jag ogillar henne för att vi är lite lika, men visst är jag mer bitter och otrevlig än käck? Det hoppas jag innerligt.

En hund spelar stor roll i boken och husdjur är å ena sidan alltid trevliga ingredienser, men jag är helt klart en kattmänniska och har aldrig riktigt förstått charmen med just hundar. Å andra sidan blir det fler promenader och tillfällen att umgås när det kommer till kritan och det är utan tvekan bra ur det mer romantiska perspektivet. Husdjursdelen får alltså godkänt trots alls, men hur många gånger kan en karaktär glömma av var hon bor innan det blir riktigt märkligt? Max en gång om du frågar mig. Frida kan säkert uppfattas som uppfriskande och frispråkig, men jag blir mest trött. Troligen handlar det mer om att jag är cynisk än att det är något fel på Frida. Jag kan verkligen förstå att Frida kan ses som charmig.

Det är alltså inte det att jag inte gillar När livet har andra planer alls, för det gör jag. Det är bara det att jag inte blir så uppslukad som jag hade hoppats. Det är lite charmigt, men för mycket extra allt. Att jämföra Frida med Bridget Jones är inte fel, men när jag föll pladask för Bridget är jag inte riktigt där ännu gällande Frida. Däremot kommer jag att läsa vidare om henne, för Anna Alemo planerar en serie. När jag tänker på saken ser jag faktiskt några likheter mellan Frida och min barndomsfavorit Lotta. Om jag tänker på henne som en Lotta kanske det funkar bättre att ta henne till mitt hjärta. Klart är att hon träffar en egen Paul.