Furan av Lisen Adbåge

Det kan vara så att Furan kvalar in som en av de bästa bilderböckerna jag läst någonsin och att Lisen Adbåge nominerats till Augustpriset känns självklart. Lite synd är det allt att mina barn definitivt inte tillhör målgruppen längre. De hade gillat, tror jag, men det är en rätt läskig historia och alla barn kanske inte är redo för den. Furan beskrivs på förlaget hemsida som en rysare för barn och det är det verkligen. En riktigt skrämmande och obehaglig sådan, men ändå sagolik och barnvänlig. Det är dock en bok att läsa tillsammans och prata om. Då kan den fungera upp i skolåldern. Själv kommer jag aldrig att se på furor på samma sätt igen.

En familj hittar platsen där de ska bygga sitt drömhus. Först behöver de bara riva det gamla rucklet som står där och hugga ner de stora tallarna som skymmer ljuset. Endast en ståtlig fura får stå kvar, men när det nya huset står färdigt och den sista furan skuggar på ett tråkigt sätt, tar mamma fram motorsågen igen och även den sista furan ryker. Så börjar det hända märkliga saker. Trots att tomten nu är fri från träd hittar familjen barr inomhus. Lillebror börjar få eksem på kinderna som liknar bark och något som ser ut som rötter börjar växa på familjens fötter.

Människans makt över naturen ifrågasätts på ett ruskigt sätt när naturen, i detta fallet tallar, tar över människornas liv och förvandlar dem. När nästa familj hittar sitta drömhus finns familjen inte kvar, men det finns ståtliga furor på tomten. Som en påminnelse till oss läsare om att vi inte kan göra vad som helst mot naturen, då det kan påverka vårt liv. Det bästa med Furan är hur Lisen Adbåge med få ord och desto tydligare bilder berättar en saga som känns just sådan, men samtidigt kan föda samtal om vad vi gör med naturen omkring oss och inte minst brott och straff. Visst är det så att det inte är ett brott att hugga ner alla träd på sin tomt, men trädens hämnd visar oss att allt inte går att styra.