Dag: 18 maj, 2021

Semifinal 1 i årets Eurovision

Ikväll sändes årets första semifinal i årets Eurovision Song Contest. Redan klara för lördagens final var värdlandet Nederländerna, samt Italien och Tyskland.

Jag vill så gärna tycka om Italiens Måneskin, som har en dansk medlem, men trots att de absolut är annorlunda och coola på många sätt, är jag inte riktigt övertygad. På Spotify är det dock det bidrag som har flest lyssningar.

Tyskland representeras av en låt med titeln I don’t feel hate. En ganska rolig popsång som absolut kan funka på lördag. Barnrösterna lär de få i alla fall med sitt färgstarka nummer.

Förra årets vinnarland (eller förrförra då) Nederländerna representeras av Jeangu Macrooy, som verkligen ser genuint lycklig ut över att få tävla. En bra sångare dessutom med en trevlig låt, men det blir ingen vinst igen.

Förutom dessa tre går följande tio bidrag vidare till lördagens final:

Norge Faktiskt gillar jag Norges bidrag, trots att den luktar smörigt pojkband från 90-talet och har en höjning som är på tok för mycket. Artisten kallar sig TIX och är klädd som en ängel. Typiskt en låt som kommer att göra sig bättre på radio än på scenen. Kul ändå att den gick vidare!

Israel Att Israel är med och tävlar i år känns lite olustigt med tanke på läget i landet, samtidigt är det här musik och det finns andra deltagande länder som befinner sig i komplicerade situationer. Sångerskan Eden Alene varit med i X-factor. Låten är helt okej, om än lite enformig men det hade ju blivit märkligt om den vann och svårt att genomföra en tävling där om läget inte stabiliseras.

Ryssland Flera bidrag i årets tävling tycks ha inspirerats av Nettas Toy, som Israel vann tävlingen med 2018. Ryssland kombinerar Netta med märklig rap och lite Wild dances med Ruslana. Bra budskap och en låt som många ser som kontroversiell, men det räcker inte för mig. För publiken var det absolut nog.

Azerbajdzjan Efendi från Azerbajdzjan sjunger om Mata Hari i en orientaliskt doftande låt. Märkligt., verkligen märkligt. Samtidigt är det definitivt en låt som sticker ut. “Eld och hud” påpekar Christer Björkman och ja, det är ofta ett vinnande koncept.

Malta Även Maltas bidrag tycks inspirerad av Netta, i alla fall gällande textens budskap. Musikaliskt är det mer av Grease-vibbar. Sångerskan Destiny har tävlat i Junior Eurovision, Talang och X-faktor. Svenska dansare och ett ganska coolt nummer. En storfavorit som höll.

Litauen Det här är kanske min favorit ikväll. Litauen har en charmig låt framförd av The Roop, ett band med distans och humor. Discoteque är skönt syntpoppig och sångaren väldigt charmig.

Cypern är det land som tävlat flest gånger utan vinst och Elena som tävlar är känd från grekiska Idol (eller var det Talang, någon tävling var det i alla fall). En rätt kass låt med en sångerska som absolut kan sjunga, men inte på engelska. En refräng som fastnar, vilket helt klart kan vara en fördel i sammanhanget. Versen är tyvärr pinsamt dålig. Jimmy “Joker” Thörnfeldt är en av låtskrivarna och har därmed två bidrag med i första semifinalen och i lördagens final.

Sverige Äntligen ropades “Sweden” upp som åttonde finalbidrag. Hur gick det förTusse då? Jo, han skötte sig fint, trots att rösten bröts lite. Men hörni, jag tycker faktiskt att låten är rätt tråkigt. Tyckte att han stack ut i Melodifestivalen, men jag tycker inte att Voices växer, utan snarare slits ut. Samtidigt är den inte utsliten i Europa ännu.

Belgien Bandet som representerar Belgien har gjort musik till bland annat Jag vet vad du gjorde förra sommaren och tävlade även förra året. I år har de en ny sångerska och visst funkar det. Snygg, stämningsfull, elektronisk musik. Kanske lite väl lågmäld för tävlingen.

Ukraina Ukraina bjuder elektronisk folkmusik. Ännu ett märkligt bidrag, men samtidigt uppskattar jag att de vågar ta ut svängarna. Absolut ingen personlig favorit och jag hade klarat mig utan den i finalen.

Av de låtarna som inte gick vidare är det nog bara Kroatien jag hade velat se i finalen. Albinas låt Tik-Tok är nästan bra på riktigt och det är ett högt betyg. Men bara nästan, för refrängen är inte alls lika bra som versen. De funkar ändå okej och numret är ganska snyggt. Mycket 80-tal över numret, kanske för mycket. Jag kan förstå att den inte gick vidare, men gillade Kroatiens låt bättre än till exempel Ukrainas och Cyperns.

Konferensen — en riktig helvetesskildring

Konferensen av Mats Strandberg är en skräckroman i två akter, där den första delen handlar om obehaget med konferenser och den andra om en galen mördare vars mål är att ta död på alla deltagare. Helt ärligt vet jag inte vilken del som är läskigast. Jag lutar åt att det kan vara den första, trots bristen på blod och splatter. Det där med att åka på konferens, tvingas genomgå käcka övningar som ska utmana och skapa gemenskap och att dela rum med någon kollega, som absolut är trevlig, men som du inte vill sova tillsammans med. Fruktansvärt. Med åldern får jag allt svårare för att dela rum med andra och de där samarbetsövningarna har jag aldrig klarat av.

Inför lanseringen av ett nytt köpcentrum reser en kommunal arbetsgrupp till Kolarsjöns stugby för att ha konferens. De anställda i den så kallade exploateringsenheten är en brokig samling och alla är inte övertygade om att det var rätt beslut att köpa bonden Lappås mark för att bygga ett gigantiskt köpcentrum i Kolarängen, hur entusiastisk chefen än är. I slutet av konferensen ska en representant för byggherren SBFF dyka upp för att coacha medlemmarna i grupper inför ceremonin när bottenplattan ska börja gjutas. Det gäller att de säger rätt saker när journalisterna ställer frågor. Det är också här i slutet som berättelsen inleds och vi vet redan från början att allt kommer att gå åt helvete. Frågan är bara hur.

Ingela är enhetschef och gruppens formella ledare. Hon arbetar tillsammans med projektledaren Jonas, som ansvarar för bygget i Kolarängen och mycket tyder på att han är den egentliga chefen. Han har lyckats charma henne fullständigt och kan nästan göra vad som helst utan att få någon som helst kritik. Ingela avgudar honom, medan andra i gruppen insett att Jonas är mer snack än verkstad. Nadja och Amir har hittat minst sagt olycklig information om oegentligheter i projektet och funderar som bäst på hur de ska kunna avslöja detta utan att viftas bort av Ingela, alternativt ses som svikare. Kolarängen-projektet må vara Jonas bebis, men Ingela är den som vårdar det mest.

I gänget finns också Lina som liksom Jonas har titeln exploateringsingenjör. Hon har varit sjukskriven för utmattningsdepression och helt blivit omsprungen av sin nya kollega. Eftersom Lina har fullt upp med att försöka agera normalt har hon definitivt ingen energi för att protestera. Även Torbjörn är exploateringsingenjör och den som arbetat längst på enheten. Han får representera gruppens bittra bakåtsträvare, som hellre dricker än bidrar under konferensen. Kartingenjören Eva är näst äldst i gruppen som också består av ekonomen Kaj och mätningsingenjören Anette. Ett brokigt gäng minst sagt med roller som blivit cementerade efter ett långt samarbete. Nu ska de umgås och utvecklas, två saker som inte ligger för någon i gruppen.

Jag läser inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg. Hans styrka ligger i de karaktärer han skildrar och hur han lyckas skapa en värld där alla relationer är intressanta och trovärdiga. Visst är det spännande med den galna mördaren som går bärsärkagång, men det är inte de kluvna kroppsdelarna eller de teatraliska avrättningarna som tilltalar mig mest. Märkligt nog har jag inte något emot splatter, utan kan se det underhållande i skräckorgien. Mest tycker jag dock om att försöka förstå karaktärerna och deras agerande. Nu vill jag inte på något sätt förringa skräckgenren, men jag hade gärna sett Strandberg skriva en “vanlig” roman där just relationerna står i centrum. Det hade garanterat blivit lysande läsning. Med det sagt gillar jag Konferensen även om det kanske inte var supersmart att läsa ut den mitt i natten. Samtidigt skräms jag mindre av den brutale mördaren än jag skrämdes av den mer krypande skräcken i Hemmet, som är det absolut läskigaste Mats Strandberg har skrivit. När det gäller underhållning vinner nog ändå Konferensen i tuff kamp med Färjan, även om jag också tyckte om den senare.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: