Dag: 26 januari, 2021

När jag tänker på Lars Norén

Idag nåddes vi av nyheten att Lars Norén avlidit i sviterna av Covid-19. Detta fruktansvärda virus som redan tagit så många ifrån oss. Lars Norén var närmast ett fenomen. En dramatiker som med sina inte sällan svarta familjedramer blev synonym med riktigt trassliga familjer. På senare tid är det andra platser i samhället som stått i centrum och en sak jag beundrat med Lars Norén var hur han vågade tänja på gränserna. En författare som skrev lyrik, prosa och en lång rad pjäser för teater, tv och radio. Jag läste inte hans dagböcker, alldeles för tjocka självbiografiska böcker lockar mig sällan. Däremot är jag lite sugen på att läsa mer av hans lyrik.

Jag har några starka kulturminnen som jag förknippar med Lars Norén. Det första var på gymnasiet då vi tittade på Natten är dagen mor från 1984 med en ung Reine Brynolfsson i rollen som den unge David. Den finns fortfarande att se på svtplay och trots att den är både gammal och långsam är den fortfarande bra.

Några år senare sattes Kliniken upp på Noréns garage, en scen knuten till Stadsteatern i Göteborg som tyvärr bara användes under några år. Shanti Roney spelade rollen som en nynazist som är arg på allt och alla. Jag minns inte mycket av pjäsen, men jag minns känslan av den. En riktigt bra teaterupplevelse där gränserna mellan personalen och de intagna blev mer och mer flytande. Pjäsen sattes upp igen på Folkteatern i Göteborg 2014 och då med amatörskådespelare i rollerna. En annan bra pjäs som jag minns väl är Personkrets 3:1, även den med Shanti Roney i en av rollerna. Här undersökt människor på botten och det är svartare än svart. De utsatta verkar ha fascinerat Norén.

Lars Norén använde inte sällan amatörskådespelare i sina uppsättningar och mest uppmärksammat var det i 7:3 där ett antal fångar, bland andra Tony Olsson, fanns med på scenen och dessutom fick dela sina nazistiska åsikter. Tony Olsson var en av de som på en permission mördade två poliser i Malexander efter ett bankrån, vilket skedde dagen efter pjäsens sista föreställning och även under den period som han stod på scenen genomförde han fler rån tillsammans med Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. En liten del av Lars Noréns karriär, men en del som gjorde att han ifrågasattes. Det är synd.

“När dom som minns oss dör, det är då vi dör”, säger Norén i ett klipp på svt. Det betyder att Lars Norén fortfarande lever ett bra tag till.

 

Foto: Bobo Ericzen

Den sista migrationen

Det är möjligt att jag läst en av årets bästa böcker redan i januari, dessutom med årets snyggaste omslag. Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en roman som inte liknar något annat jag läst. Det är en dystopi vilket betyder att det finns ett rejält mörker, men det är också berättelsen om en kvinna som har ett tydligt mål i livet och gör nästan vad som helst för att nå det. Franny Stone älskar fåglar och hon har levt större delen av sitt liv med havet som närhet. Både fåglar och havet spelar en stor roll i boken. Berättelsen utspelar sig i flera tider, med fokus på Frannys relation till sin man Niall, professorn som också han älskar fåglar och hur hon tolv år efter att de träffats beger sig till Grönland.

Bit för bit får vi veta mer om Frannys liv. Hon föddes i en liten australisk stad och flyttade sedan med sin mor till irländska Galway. Som vuxen och när vi träffar henne första gången befinner hon sig på Grönland där hon ringmärker tre silvertärnor i det som är den sista flocken på jorden. Det är också dem hon vill följa på det som kan blir deras sista migration och därför tjatar hon sig till en plats på fiskebåten Saghani. Till saken hör är att nästan all fisk försvunnit och Saghani en av världens sista fiskebåtar. Genom att följa silvertärnorna till Antarktis hoppas de också hitta fisk.

Den sista migrationen är en dystopisk framtidsskildring inom den genre som ibland kallas cli-fi, dvs klimatfiktion. McConaghy lyfter människans makt över djuren och hur respektlöst vi behandlar dem. Första gången Franny träffar Niall håller han en föreläsning om fåglar och talar om hur otroligt det är att människor faktiskt åt de fåglar som i bokens nutid är i princip utrotade. Den får mig att tänka och ger en viss klimatångest, men mest av allt är det en fantastisk berättelse om livet med och utan djur.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: