Det här med recensioner

För ett tag sedan dök journalisten Celia Svedhem upp i gruppen Bokbloggare på Facebook och frågade om någon av oss hade fått ta emot kommentarer från författare och/eller förlag kring det vi skrivit om en bok. Igår publicerades artikeln i GP med titeln Författarna som försöker hota och tysta är en skam och där finns flera exempel på helt orimliga ageranden. Värst måste det ändå vara att som Systrarna Boktokiga få en alternativ recension skickad till sig från författaren med uppmaning att publicera den istället för sin egen.

Sura mail eller kommentarer har många fått, även jag. Oftast tar jag det inte som annat än en ganska pinsam reaktion på mina åsikter som jag har all rätt att uttrycka utan att bli uppläxad och hånad. Sedan förstår jag verkligen att det är hårt att vara författare och läsa negativa ord om sin egen skapelse, speciellt om man är en författare som sällan eller aldrig recenserar i tidningar av “riktiga” recensenter. Att gå på någon som skriver negativt om ens bok är bara dumt. Låt vara att skribenten i fråga fått ett recensionsexemplar, men ett sådant garanterar inte ett positivt omdöme. Ibland påpekar jag det till författare som själva skickar frågan om jag vill läsa och skriva om deras bok, speciellt om det är en författare som är förhållandevis okänd och därför kanske får lite uppmärksamhet för sin bok. Om jag inte tror att boken passar mig svarar jag istället nej, då jag inte vill riskera att hamna i en situation där jag behöver såga en författares bok.

Ibland känns det som att förlag är mest nöjda med en bild på bokens omslag, en kort kommentar eller en avskrift från baksidan och sedan helst ett högt betyg som gärna visas på ett sådant sätt att ingen kan missa det. Ren reklam alltså. Precis som Svedhem skriver i sin artikel tror jag nämligen att många, både författare och förlag, ser bokbloggare och kanske ännu mer bokstagrammare (är det ens ett ord) som reklampelare, snarare än recensenter att ta på allvar. Kanske är det också därför som bloggar med längre texter blir färre. Frågan är vad som är hönan och ägget. Jag har skrivit om just bristen på längre texter tidigare, så det ska inte bli ännu ett sådant inlägg igen, men ni vet vad jag tycker.

Kanske handlar det om att många blir så glada för recensionsexemplar att de inte har något emot att faktiskt fungera som reklampelare. Tidigare har vi bland bokbloggare diskuterat det här med att tacka för recensionsexemplar. Är det något man borde göra eller inte? Själv gör jag det i princip aldrig, utan är istället noga med att länka till förlagen som skickat böcker. Att tacka bekräftar egentligen bara synen att bokbloggare och de som skriver om böcker på sociala medier är just reklampelare och inte recensenter. Jag är inte formellt recensent och skulle inte heller kalla mig det, men jag har läst litteraturvetenskap, undervisar i svenska på gymnasienivå och läser massor. Det ger mig i alla fall vissa kunskaper om litteratur och inte minst en förmåga att skriva om det jag läst. Däremot har jag inte skrivit något skönlitterärt verk själv, men jag vet ärligt talat inte om det verkligen är en nackdel när det kommer till att skriva bra om böcker.

Har jag då fått några elaka mail eller kommentarer? Ganska få faktiskt och det var länge sedan. Jag har däremot fått mail från en författare som klagade över att texten om hens bok var för kort och att hen hade förväntat sig mer när jag nu fått en gratis bok. Någon gång har jag också fått höra att jag är för långsam och borde läsa och skriva snabbare, men där brukar ett mailsvar lösa det mesta. Det har dock fört med sig att jag mer sällan tackar ja till böcker av mer okända författare, då jag upplever att de är mer på och även om det är helt förståeligt får det mig att känna att läsningen och bloggandet blir ett tvång och något jag gör för att andra kräver det. Ingen trevlig känsla. Nu är jag en person som skakar av mig just kommentarer rätt lätt och mest skrattar lite åt den inte så klädsamma desperationen som de andas. Det är lätt att skriva något i stundens hetta, men det blir faktiskt bara dumt och visst finns det författare som är ökända bland oss bokbloggare. För mig har det dock inte gått så långt att jag slutat läsa böcker av en författare eller ett förlag. I alla fall inte på grund av mail eller kommentarer.

Ofta har jag istället fått trevlig respons, senast från en favoritförfattare som ville att jag skulle läsa hens senaste bok och var helt med på att jag självklart skulle skriva vad jag tyckte. Hen skrev att hen uppskattade att jag var ärlig, men aldrig elak i mina inlägg. Det är en bra utgångspunkt tycker jag och något jag försöker tänka på. Det är viktigt för mig att vara ärlig, men jag har inget behov av att trycka ner någon. Speciellt inte en svensk författare, som kanske läser det jag skriver. Ibland vill jag verkligen älska en bok för att författaren är så sympatisk, men så funkar det ju inte tyvärr. Samtidigt så skriver jag inte heller för att få ett tack. Jag skriver för att jag vill sätta ord på min läsupplevelse och för att minnas det jag läst. Extra bonus är det om jag kan få någon annan att läsa.

Annan rolig respons har jag fått från medarbetare på ett par mindre förlag som tycker om att jag försöker lyfta fram något mer än bara det som står på baksidan av boken och verkligen visar att jag läst. Det tycker jag faktiskt att jag är skyldig författaren och förlaget om jag fått en bok av dem, att oavsett vad jag tycker försöka lyfta fram saker som är bra eller kanske mindre bra och inte minst förklara varför jag tycker som jag gör. De som får längst texter är inte nödvändigtvis de böcker jag tycker bäst om, för ibland är det svårt att sätta ord på de känslor en bra bok väcker, men visst är det så att böcker jag inte tycker så mycket om inte heller får så mycket plats. Jag kan inte ljuga, men jag behöver inte heller ösa ur min frustration över en inte så bra läsning.

Något intressant som Svedhem tar upp i sin artikel är huruvida det är författaren eller läsaren som har tolkningsföreträde. När författaren släpper ifrån sig sin bok och den möter läsarna lämnar hen över åt andra att läsa, tolka, tycka och tänka kring texten. Att då som författare läxa upp en bloggare och förklara att denne inte förstått boken är riktigt märkligt. Återigen, jag förstår att det måste kännas svårt om en bok med karaktärer som man säkert älskar, inte får det mottagande man önskar, men om det är så viktigt att texten tolkas på ett visst sätt får man som författare vara tydligare på att skriva fram det i texten. Om en läsare tolkar texten “fel” är det kanske inte automatiskt så att det är läsaren som är korkad och okunnig. Kanske är texten helt enkelt inte tillräckligt bra, eller så handlar det bara om att varje läsare faktiskt tolkar texter utifrån sina unika erfarenheter och att det är det som är så speciellt med läsning.

 

Photo by Ana Viegas on Unsplash