Dag: 16 december, 2019

Tre systrar och en jul att minnas

Det är svårt det här med julfeelgood. Ganska ofta blir det för mycket av allt och då slår den här Grinchen bakut, men så ibland lyckas författaren skapa en alldeles lagom balans av julstämning, kärlek och svärta och då kan även jag stå ut med den nödvändiga dosen smör. Sarah Morgan har i sin bok Tre systrar och en jul att minnas lyckats bre på rejält med känslor och faktiskt också en imponerande dos sentimentalitet, men jag köper det rätt av. Faktiskt får jag vid flera tillfällen torka en tår och det hör inte till vanligheterna.

Systrarna Posy, Hannah och Beth förlorade sina föräldrar i en klättringsolycka som för alltid kommer att förknippas med julen. De adopterades av föräldrarnas vänner Suzanne och Stewart, som gett dem en familj, men trots att systrarna nu är vuxna, inte lyckats hjälpa dem att läka alla sår. De fyra kvinnornas berättelser om livet nu och förr bildar tillsammans en historia om hur det som hände under barndomen alltid kommer att påverka en.

Posy är den som bor kvar. Hon är också den som aldrig slutat klättra. Tillsammans med Stewart tillhör hon en räddningsstyrka som hjälper klättrare i nöd. Planen är också att hon ska ta över Suzannes café i den lilla skotska byn där de bor. Känslan av att inte kunna välja sitt liv gnager i henne, men hon vill verkligen inte såra sin mamma.

Beth är mellansyster och supermamma. Det är nu sju år sedan hon slutade jobba, men hon saknar det fortfarande. Maken Jason har ett toppjobb och de klarar sig utmärkt med en lön, men Beth vill verkligen inte att hennes liv bara ska fyllas av leksaker och kladdiga barnhänder. När hennes gamla chef hör av sig och erbjuder ett jobb vill hon verkligen tacka ja och när Jason uttrycker skepsis och istället föreslår att de ska skaffa ett barn till, lämnar hon helt enkelt honom med barnen i deras hem i New York och drar till Skottland tidigare än planerat.

Och så har vi Hannah, den duktiga storasystern som är den som minns föräldrarna bäst och som framför allt minns hur hon aldrig lyckades vinna sin pappas kärlek. Hon var intresserad av böcker, inte av att klättra och det verkade ha gjort honom besviken. Fortfarande håller hon sina känslor för sig själv och även hon lämnar New York för att få tid att tänka. Även om julen egentligen är den värsta tiden på året och även om hon inte står så nära sina systrar, vet hon att det int är något alternativ att inte låta mamma Suzanne fixa ett hejdundrande julfirande.

Tre systrar och en jul att minnas är den första boken jag läst av Sarah Morgan och den gav mersmak. Berättelsen om systrarna och deras liv berör mig faktiskt på riktigt. Det är en orgie i känslor och klassisk missförstånd, men Morgan undviker de vanligaste plattityderna. Istället bjuder hon på en rapp, humoristisk och välskriven historia om tre systrar som äntligen vågar prata om sina liv. Det här är verkligen en julbok jag rekommenderar.

Århundradets kalender del 16

Ibland blir jag trött på världen och all skit som vi människor ställer till med. Jag drömmer om ett nytt, glatt 20-tal, men det känns snarare som att vi är på väg rakt mot en krasch liknande börskraschen 1929, med skillnaden att det den här gången inte bara handlar om pengar. I stunder när jag bara vill be alla idioter till världsledare att dra åt helvete. När män med makt får mig att vilja spy. När jag undrar hur människor är funtade när de väljer att krossa andra människor för att rädda sig själva eller i alla fall sina pengar. När världsledare tycker att det är finfint att göra sig lustiga på ungdomars bekostnad. När fördomar och rasism verkar vara det PK och den som andas något om solidaritet hånas. När alla påstår att vi inte får prata om invandring är det enda som diskuteras är just det. När jag känner för att skrika rakt ut åt alla trångsynta idioter som får ta alldeles för mycket plats.

Det är då jag lyssnar på den här låten av Lily Allen och skriker Fuck you, fuck you very, very much inombords.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: