Dag: 1 december, 2019

Världens historia

Idag såg jag och maken Världens historia av och med Özz Nujen och Måns Möller. En humorshow om den historia som inte alltid får plats i skolan, eftersom fokus så ofta ligger på vita män i Europa och senare USA. Egentligen är showens affisch lite missvisade, för även om Cleopatra finns med på ett hörn gör Elisabeth I det inte. Den historieundervisning som paret bjuder på startar för läge sedan när människan som vi känner henne utvecklades i östra Afrika och därefter spreds över världen. Vi får en genomgång av de tidiga högkulturerna och de stormakter som fanns före det Europa vi lever i nu växte fram. Dialogen är rapp och blir något av ett humor-battle där Nujen och Möller turas om att berätta om historiska händelser, blandat med en hel massa annat. Som vanligt driver de både med sig själva och varandra och det märks att de känner varandra väl och gillar att stå på scenen tillsammans.

Så vad tyckte jag? Skrattmusklerna fick verkligen jobba, det är helt klart. Jag gillade också den historiska vinkel Nujen och Möller har valt, men hade önskat att de vridit ännu mer på det faktum att den historia vi läser i skolan är ett urval och att urvalet rent historiskt gjorts av män. Jag jobbar hårt med att ge mina elever en mer komplex bild av historien och en förståelse för att det inte finns en sanning, utan att vi rent traditionellt valt den som passat oss (eller i alla fall de som styrt) bäst. Jag är ändå glad över att en show om historia gör succé och tycker om hur Nujen och Möller lyckas både undervisa och underhålla. Extra plus också för den (typ) snygga dansen.

Århundradets kalender del 1

Dags för första inlägget i min kulturella kalender som fokuserar på de två första decennierna av 2000-talet. En kalender som jag (ödmjukt) döpt till Århundradets kalender. Mest blir det inlägg om böcker, men inte bara. Just idag är det dock läsningen som får stå i centrum och en riktig läsupplevelse som stannar kvar.

Att läsa Ett litet liv, Hanya Yanagihara var smärtsamt. Boken som kom ut 2015 är en av de böcker som “alla” har läst, men inte en bok som älskas av alla. Den är tjock och den är en orgie i självhat och ångest, men den är också berättelsen om vänskap och kärlek av sällan skådat slag.

Så här skrev jag om boken när jag läste den 2017:

“Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.”

När vänskap mellan män skildras tillåts karaktärerna sällan dela stora känslor och lika sällan visar de sig svaga. Hanya Yanagihara kör istället extra allt gällande känslorna, inklusive de som nästan känns förbjuda. Ett litet liv är en helt fantastiskt bok som jag aldrig kommer att glömma.

 

 

%d bloggare gillar detta: