Dag: 25 november, 2019

Tre Augustpristagare 2019

Så här årets vinnare av Augustpriset utsetts och jag har inte läst någon av böckerna. Vill jag göra det? Svar: Absolut, troligen och kanske.

Viktigast först och ett konstaterande att boken som tilldelades priset för årets bästa barn- och ungdomsbok är en bok jag lånat hem, men inte prioriterat. Vänta på vind av Oskar Kroon, utgiven av Brombergs förlag, beskrivs som en poetisk bok och den skulle kunna passa mig. Helt klart en bok jag kommer att läsa.

Årets bästa skönlitterära bok för vuxna läsare blev Osebol av Marit Kapla, Teg Publishing, som också står på läslistan. Tjockleken skrämde, men efter att ha bläddrat tillsammans med en salig skolbibliotekarie insåg jag att den mycket troligt är tämligen snabbläst. Roligt när ett litet förlag ger ut en prisvinnare.

Årets bästa fackbok för äldre läsare blev inte oväntat Ålevangeliet av Patrik Svensson, Albert Bonniers förlag. En bok som egentligen inte lockar nämnvärt, men som verkar så udda att jag nästan måste läsa den ändå.

Bland tidigare vinnare av Lilla Augustpriset finns senare publicerade författare som Katarina Sandberg som nominerades tre gånger och sedan debuterade med fina Vi är inte sådana som i slutet får varandra, Lyra Koli (tidigare Ekström Lindbäck) som nominerades 2007, vann 2008 och faktiskt nominerades till det stora Augustpriset 2014 för sin andra bok Ett så starkt ljus och Ester Roxberg som vann priset 2004. Årets vinnare heter Emma-Karin Rehnman som prisas för novellen En ospelad fiol, som går att läsa här.

 

Mitt storslagna liv

Idag delas Augustpriset ut i tre kategorier och i Jenny Jägerfelds senaste bok Mitt storslagna liv är nominerad i barn- och ungdomsklassen. Jägerfeld är en favoritförfattare och hon skriver alltid om barn och unga som behöver lite extra omsorg av någon anledning. I senaste boken är det Sigge som är huvudpersonen och han har en plan. Eftersom han flyttat till sin mormor tillsammans med mamma, två syskon och ett gäng djur, ska han börja i en ny skola och han ska därför ägna sommarlovet åt att bli riktigt populär. I sin gamla skola var han nämligen utsatt, ensam och mobbat, men nu ska allt bli annorlunda. Han har exakt 59 dagar på sig.

Mormor (som absolut inte vill kallas mormor, då hon heter Charlotte) bor i Skärblacka utanför Norrköping och driver där ett hotell som hon kallar Grand Hotell, men som egentligen bara är ett stort hus med en massa märkliga prylar i, bland annat ett gäng uppstoppade djur som Sigge lagar för att få in lite extra pengar.  På hotellet bor bara en enda gäst som kallas Krille Maräng och drömmer om att få göra en film. Han berättar gärna för alla som vill höra, och alla andra också, om senaste idén till filmmanus.

Jag tycker om att läsa om Sigge och hans annorlunda familj. Kanske saknar jag lite av den rejäla svärta som är så typisk för Jägerfeld, men den finns där trots allt om än lite mer under ytan. Istället kör hon humor med extra allt och lite till. Mormor Charlotte är hysteriskt rolig, mamma Hannah är mer stillsam och också lite mer orolig för framtiden. Hon har trots allt lämnat pappan till två av sina barn och flyttat från Stockholm till sin mamma. Dessutom saknar hon jobb och vet inte alls hur hon ska kunna skapa en vettig tillvaro för familjen. Sigge är den som kniper mitt hjärta. Han är smart och annorlunda, vilket säkert är en av orsakerna till att han haft det tufft. Han skelar lite, gillar konståkning och är helt enkelt inte så cool som han hade behövt vara för att få kompisar i Stockholm. När grannen Juno fotograferar honom i en pinsam situation och lägger ut bilden på sitt populära Instagram känns det helt klart som att framtiden i Skärblacka kommer att bli precis lika misslyckad.

När jag gick i trean läste vi Roberta Karlsson och kungen tillsammans i en högläsningsgrupp och fyran läste vår lärare högt ur Vad händer om man vänder på Paris, två helt fantastiskt roliga böcker som båda är skrivna av Viveka Lärn, som då hette Sundvall. Om jag vore lärare i trean eller fyran skulle jag istället välja Mitt storslagna liv som högläsningsbok. Den är verkligen rolig, nästan hysterisk ibland, men har också en allvarlig underton. Helt enkelt en klockren bok att läsa tillsammans, för trots att det här inte är Jenny Jägerfelds bästa är det en härlig bok som jag hoppas når många läsare.

 

%d bloggare gillar detta: