Dag: 5 november, 2019

52 bra saker: Fina kollegor

Det finns många anledningar till att jag fastnat på min nuvarande arbetsplats. Ett är att det är nära hem, ett annat att eleverna är finfina, men en av de största orsakerna är ändå att jag trivs så bra med mina närmaste kollegor. Vi är alla lite egna och visst kan det gruffas lite ibland, men mest är det bara trevligt att vara på jobbet. Egentligen är det faktiskt inte så många år jag jobbat med just dem, jag började på estetiska programmet hösten 2014, men det känns hemma och jag har inga skäl att flytta på mig.

I höstas bytte vi lokaler och det har varit lite snurrigt. Bland annat har vi inte haft någon gemensam hemvist för eleverna och inte heller något gemensamt arbetsrum för oss lärare. Jag som trodde att ett litet arbetsrum med få kollegor skulle vara toppen har saknat gemenskapen, även om det egentligen kanske är lättare att få något vettigt gjort i det arbetsrum där jag suttit den här terminen med endast två av mina trevliga kollegor så gillar jag när det rör på sig mer. Jag sitter gärna kvar i lugn och ro på eftermiddagarna och jobbar, men de korta pauser som finns under dagarna vill jag gärna ha sällskap.

Bilden föreställer mitt redan stökiga skrivbord i vårt alldeles nya, gigantiska arbetsrum som tidigare varit gym. Har planer på att hänga upp boxningssäcken jag fick av några elever förra året. Det finns en del krokar att använda.

Smörigt, pinsamt och alldeles underbart!

En sak som jag gillar är att få gråta en skvätt ibland för att bli av med lite frustration. Att rensa tårkanalerna gör gott. Det bästa är självklart om det inte behöver hända något hemskt, för sådan gråt klarar jag mig utan, liksom den gråt som kommer när orken helt tagit slut. Däremot ser jag gärna på tv-program som får mina tårar att rinna. Eftersom jag är av den blödiga sorten räcker det med valfri prisutdelning i sport eller annat. Jag luras också av precis alla amerikanska tv-seriers försök att få mig att brista i gråt, men mest av allt gråter jag faktiskt till Allt för Sverige. Inte ens en minut av senaste avsnittet behövdes innan jag behövde torka tårarna.

Nionde säsongen har just inletts och nio amerikaner och en kanadensare söker efter sina rötter i Sverige. Egentligen är det ett rätt fruktansvärt program, men amerikanskt smör och svensk nationalism i en enda sörja. Ändå kan jag inte låta bli att titta. Det är något fint med människor som verkligen vill veta mer om sin släkt och landet de flydde från. Varje säsong slås jag över hur överväldigade de blir av sådant som vi ser som självklart, men jag får också se platser som jag aldrig besökt och får därmed en mer komplex bild av vårt avlånga land. Sedan är det alltid lika lustigt som pinsamt när Anders Lundin ska lära dem svenska ord och fraser, som “visittervälute” och “snickra på sommarstugan” i årets premiäravsnitt.

Mest av allt hade jag dock önskat att tävlingsmomentet hade försvunnit och att fokus istället hade varit att deltagarna fått uppleva Sverige och dessutom alla träffa sina släktingar. Allt behöver inte vara en tävling utan det hade blivit ännu bättre om  vi bara få lära känna alla deltagare och fått jämföra de liv deras släkt hade i Sverige med det som blev i Nordamerika. Då hade det blivit mer folkbildning och det föredrar jag alla dagar i veckan framför tävlingar. Möjligen kunde de tävla om något extra i varje avsnitt, utan att förlorarna behöver åka ut. Om någon nödvändigtvis ska vinna så hoppas jag i alla fall att det blir någon mer sympatisk än de senaste åren. I år verkar de tävlande ovanligt sympatiska så här långt, så den chansen känns god. Och vi vet ju att alla deltagare kan få kontakt med sina släktingar om de vill, för en av dem träffade de ju i första avsnittet.

 

%d bloggare gillar detta: