Dag: 26 september, 2019

Lagerlöf och Wägner

Ulrika Knutson och Anna-Karin Palm samtalar med Per Svensson om de två litterära giganterna Selma Lagerlöf och Elin Wägner. Två författare jag gärna vill lära mig ännu mer om.

Seminariet inleds med poesiläsning av den finlandssvenska poeten Ulrika Nielsen. En trevlig, ny tradition. Efter det och lite ljusstrul kommer så samtalet igång.

Palm är aktuell med en ny biografi om Selma Lagerlöf med titeln Jag vill sätta världen i rörelse och hon önskar att vi läsare ska röra oss mot Lagerlöfs böcker, då de har mycket att säga fortfarande. Trots att Lagerlöf är starkt förknippas med Mårbacka, men bor där egentligen en ganska liten del av sitt liv. Hon blev familjens första kvinna som lämnade hemmet, utan att gifta sig. Hon utbildade sig till lärare och jobbade i Karlskrona i tolv år. Tillsammans med Sophie Elkan reste hon på långa resor ända till Egypten och Mellanöstern och befann sig på resande fot månader i taget. 1897 flyttade hon till Falun där hon köpte ett hus som hon bodde i ganska många år. Huset revs 1968 och därför är det Mårbacka som vi kan besöka, trots att hon delade tiden mellan två hem. Inte konstigt kanske då hennes litterära värld binds samman med just Mårbacka.

Knutson är i princip klar med en biografi om Elin Wägner med titeln Den besvärliga Elin Wägner och hon vill visa att det här är mer än en lättälskad författare. Hon hade ett komplicerat liv och eftersom mamman gick bort tidigt och Wägner fick en styvmamma. Wägners far var läroverksrektor, men han lär aldrig sin dotter utbilda sig. Knutson lyfter det faktum att Wägner hade ett bildningskomplex, trots att hon faktiskt blev den andra kvinnan i Svenska Akademien efter Selma Lagerlöf. Hon slog igenom som journalist först i Helsingborg och sedan på Idun. Debuten som författare kom med Norrtullsligan. Hela livet var Wägner journalist, aktivist och i mindre grad författare, men Knutson tror att det är genom debatten som hon blir en så intressant författare.

Elin Wägner skriver också den första stora biografin över Selma Lagerlöf och hon fick uppdraget då Wägner och hennes man är vänner med Tor Bonnier. Hon får först frågan om att skriva ett kapitel i en minnesbok om Selma Lagerlöf och därefter en förfrågan om att skriva en hel biografi. En bok där hon tar sig en del konstnärliga friheter, men som Palm menar fortfarande är rolig att läsa.

Vi vet väldigt lite om vad Lagerlöf tyckte om Wägner, men de var båda en del av Se nios samfund, som enligt grundaren skulle bestå av fyra kvinnor och fyra män, samt en ledare som ska alternera mellan att vara en man och en kvinna. Wägner gjorde många intervjuer med Lagerlöf och den senare ska tydligen ha varit nyfiken på att få veta mer om sin yngre kollega, som var ganska sluten.

Lagerlöfs ses som en solitär, säger Per Svensson, men Palm lyfter fram hur många viktiga väninnor hon hade som hon bland annat träffade på lärarinneseminariet. Unga, drivna kvinnor som var ogifta och levde tillsammans. Skrivandet var senare så viktigt för Lagerlöf som vad mer intresserad av skrivtid än att gå på middagar hos kungen.

Per Svensson läser ett citat ur en artikel från Expressen 2003 där Ulrika Knutsson skriver att hon är väldigt imponerad av Wägner, men att hon inte tycker om henne. Nu när hon umgåtts mycket med Wägner menar Knutson att det är viktigt att se Wägners alla sidor och inse att hon både kunde vara väldigt elak och plump, men också otroligt viktig för t.ex. journalisten Bang.

Tycker Palm om Lagerlöf? Jo, det gör hon, men även om hon gör det, så ser hon sämre sidor hos Lagerlöf. Till exempel så behandlade hon Valborg Olander och Sophie Elkan ganska illa genom att styra dem och faktiskt begränsa dem. Olander skulle hålla sig i Falun och livet med Elkan fanns i Göteborg där de t.ex. bodde på Nääs slott på somrarna. Lagerlöf ville vara mannen och förstod t.ex. inte varför Elkan ska fortsätta skriva när hon “är poesi”.

Lagerlöf är en av de få kvinnliga författarskap som litteraturvetare inte lyckades sopa bort, som de gjorde med så många andra. Däremot finns bilden av Lagerlöf som sagotant kvar, istället för en stor författare som inspirerade andra.

Wägner var bortglömd länge. Hon sågs som svårsmält då och ganska svårsmält även nu, inte för att hennes texter skulle vara komplicerade, utan för den civilisationskris hon lyfte fram. Hon kritiserar det patriarkala i samhället och i kristendomen, men förblir religiös. Knutson vill också jämföra Greta Thunberg och hennes engagemang med det som Elin Wägner hade. Wägner var inte bara radikalfeminist, utan talar också mycket om hur både män och kvinnor har ett ansvar för att vara sina bästa versioner, vilket är ett tema som också går igen i Lagerlöfs verk. Kärleken som en etisk princip och skyldigheten att älska osjälviskt.

Vilka böcker ska man läsa av Lagerlöf och Wägner? Palm rekommenderar En herrgårdssägen och Knutson Norrtullsligan.

Förhållandet mellan majoriteten och minoriteter

Varför är minoriteter så hotfulla för majoriteten? är titeln på årets första seminarium för mig. Den frågan och många andra diskuterar skådespelaren och författaren Saga Becker, psykoanalytikern och författaren Per-Magnus Johansson, Felicia Mulinari poet som tidigare skrivit för Feministiskt perspektiv och Susanne Rappman biskop för Göteborgs stift.

Majoriteten blir osäkra på sin sanning då minoriteter ställer frågor och väcker tankar, som det tyvärr är lätt att initialt ta avstånd för, säger Per-Magnus Johansson, men påpekar att de som är i majoritet faktiskt förändras över tid. Rappman menar att det också handlar om en identitetskris, då de som tidigare alltid fått sin berättelse berättad och därmed tillhör de som har makt. En makt som kan förloras när den förflyttas.

Rappman påpekar att hon har makt och sitter på scenen i rollen som en person som behöver använda sin röst för att ge en röst åt de som inte har någon. Något hon funderar över är hur mycket vi anser oss att ha råd att betala för att fler ska få vara en del av samhället.

Med statistik kan vi räkna på hur minoriteter ser ut. Det kan handla om makt, ekonomi, men också utsatthet. Johansson påpekar också att det inte alltid gå att se vilka som definierar sig som en del av en majoritet eller istället som en majoritet. Det finns alltså helt subjektiva känslor av att vara i minoritet och det är kanske det som drabbat de som har fått för sig att svenskarna inte alls är i majoritet, utan en hotad minoritet. Alla människor har erfarenheter av att vara utanför och inte accepteras, men det finns olika grader av utanförskap.

Saga Beckers bok Våra tungor smakar våld vill hon beskriva som en poetisk och autofiktiv roman, där hennes egna erfarenheter får ta plats. Det är helt klart en bok jag är väldigt nyfiken på. Konflikten mellan att vara en del av en majoritet, men samtidigt bli en del av en minoritet genom kärleken är något boken tar upp. När man passar in behöver man inte möta vissa problem, eller lida av den rådande normen. Som att ha en annorlunda kropp anses vara normbrytande.

I sin diktsamling Det som inte kan utplånas skriver Felicia Mulinari om vikten av att hitta ett kollektiv även som del av en majoritet. Den handlar också om hur svårt det är att leva när den gemensamma historien består av hat mot en själv. Samtidigt är utanförskap som en slags exotism inte heller speciellt fruktsam.

Moderator Lena Ulrika Ruseke tar upp frågan om ett vi, som i vi och dom och huruvida detta verkligen existerar. Mulinari talar om förställningen att vissa endast existerar som en del av en grupp, inte som individ. Som att alla vita och alla rasifierade skulle vara likadana. Hon återkopplar till den tidigare tanken om att människors rätt till existens ur ert rent ekonomiskt perspektiv. Egentligen är den majoritet som vi tycker oss se i samhället egentligen är mindre än vi luras en tro.

Rappman lyfter fram att det egentligen inte går att kämpa för utsattas rättigheter utan att definiera grupper eller minoriteter. Normalitet och perfektion borde å andra sidan inte vara en målsättning, då väldigt få passar in i bilden av den perfekta människan. Det märkliga är att de som inte passar in i mallen inte får sympati eller solidaritet, utan väcker rädsla och ses som ett hot.

Vad kan vi göra åt det? Mulinari lyfter den ganska märkliga känsla av att fascismen dykt upp utan att vi egentligen vet hur. Vi vet egentligen att förtryck finns och vi borde inte vara förvånade. Hon önskar att vi började prata mer om utopier och andra sätt att leva, istället för att fastna i den förlamande uppgivenheten. För att kunna leva och känna mening behöver vi arbeta med representation och synlighet, säger Saga Becker och jag håller med. Alla behöver få finnas och bli bekräftade. Mångfald måste bli naturligt. Det handlar inte om att ta bort, utan att lägga till. Majoriteten är inte hotad, men fler måste få plats och då måste de som tar mycket plats faktiskt backs lite och lämna över plats till andra.

%d bloggare gillar detta: