Hej igen vardag

Mina barn är 12 och 13, vilket betyder basröst i alla fall på den äldre. Att vara tonårsförälder är långt ifrån smärtfritt, men efter att ha läst Hej igen vardag av Louise Winblad är jag ändå glad över att vara förbi småbarnstiden. Visst kan jag sakna att sova bredvid en varm barnkropp, men sanningen är att det ofta handlade om att sängen togs över av två sparkande ungar. Det riktiga livet skildras inte i sociala medier och Winblads böcker är en välkommen konstrast.

Inledningsvis tar sig Winblad an det knäppa i att en graviditet, en förlossning och all fysisk påverkan ses som naturlig. Att knappt kunna gå är en bagatell. Däremot är det viktigt att gå ner i vikt efter förlossningen. Superduperviktigt. Dessutom ska man (helst leende) ta emot alla råd från alla experter runt omkring. Avsnitten med saker som gravida och nyblivna mammor får höra med förslag på svar på tal är fantastiska. Vad jag önskar att jag hade bitit ifrån mer. Slutsatsen är att det inte går att göra rätt, men att det ändå är viktigt att passa på att njuta. Enligt experterna då. Och sedan när de är tonåringar sover de jämt. Jo tack, det har jag märkt, men det gjorde inte sömnbristen bättre då och faktiskt minskar det inte frustrationen nu heller.

Jag skrattar inte sällan så att jag gråter åt Hej igen vardag, men sätter ibland skrattet i halsen. Mest för att det blir tydligt att vi inte kommit någonstans gällande synen på föräldrar och barn. Annonserna med nya bebiskläder som säljs för att barnet blivit någon som absolut inte kan ha rosa till exempel är fruktansvärt roliga och lika sorgliga. Främst för att hela färgkodningen av barn borde vara ett minne blott, men också för att många faktiskt har så mycket pengar att de utan tvekan kan köpa nytt om det redan nyinköpta inte känns riktigt hundra.

Mest skrattar jag dock åt igenkänningen och det kan jag göra för att jag befinner mig år ifrån den vardag som höll på att göra mig tokig. Jag var en av de svettiga, stressade mammorna som Winblad berättar om, som säkert inte hade kunnat skratta åt eländet då, men mer än gärna gör det nu. Om några år kanske jag kan skratta åt tonåringar som vägrar duscha och knappt lämnar rummet. Som aldrig säger mer än ett ord i taget och har ett bättre förhållande med sin dator än någon annan. Eftersom Winblads barn är något yngre än mina är jag säker på att hon gör en bok om tonårsföräldrar lagom tills jag är redo att skratta åt eländet.