Bilderboken Hemma hos Harald Henriksson med text av Uje Brandelius och illustrationer av Clara Dackenberg är en av de nominerade titlarna till årets Augustpris i kategorin bästa svenska barn- och ungdomsbok. Brandelius frontar bandet Doktor Kosmos, som bildades 1991 och nu är aktuella med den första plattan på tio år. Han var en av sommarvärdarna i somras och verkar vara en rätt trevlig typ med åsikter som rimmar väl med mina. Hemma hos Harald Henriksson beskrivs som en barnbok om vänskap och klass och senaste singeln heter Nassesvin, bra argument för att läsa debuten.

Hemma hos Harald Henriksson är en sorglig berättelse som ger mig magont. När historien börjar ska huvudpersonen och hennes mamma åka och hälsa på Harald Henriksson. Det tar lång tid att åka dit och när de äntligen är framme är huvudpersonen jätteglad. Hon och Harald Henriksson leker massor och har jättekul.

Men mitt i det roliga finns svärtan och så mycket av den. Det är Transformers-gubben som är så dyr att huvudpersonen, trots att hon verkligen vill ha den, inte ens tjatar. Hon vet att pengarna inte finns. Så är det dammsugaren som hennes mamma bär runt hemma hos Harald Henriksson, lunchen som hans mamma erbjuder dem, då de istället äter sina medhavda mackor och så oskyldigheten hos huvudpersonen när hon frågar om Harald Henriksson kan komma hem till henne och leka någon gång.

Vänskap och klass är definitivt centrala teman, men jag vet inte om det är en bok jag hade velat läsa med barn. Det är så sorgligt och slutet är brutalt i sin stillsamhet. Kanske uppfattar barn inte det på samma sätt, men jag vet inte vilka samtal jag hade kunnat ha med något av mina barn utifrån berättelsen. Visst går den att läsa som en historia om vänskap och klass, men klassperspektivet blir svårt och jag hade inte vetat hur jag skulle närma mig det. Kanske för att det inte finns något ljus i mörkret, vilket det visserligen inte alltid gör i verkligheten. Eller så problematiserar jag för mycket. Huvudpersonen har en mamma och hon har en vän med en busig hund. Jag kan dock inte hjälpa att jag känner att Hemma hos Harald Henriksson är en bilderbok mer för vuxna än barn.

Det går att jämföra den här boken med Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman, som också behandlar barnfattigdom, men som inte är lika ont-i-magen-svart utan fylld av humor och värme, utan att bagatellisera ett allvarligt och viktigt ämne. Där bidrar också illustrationerna till ett större hopp än vad Clara Dackenberg mycket välgjorda, men lite sorgliga bilder som förstärker den lite olustiga stämningen i boken. Det är snyggt och välgjort på alla sätt och vis, men det är så otroligt ledsamt och dystert.