Huset på Cap Corse

Huset på Cap Corse av Emma Piazza kan vara en av de absolut märkligaste böcker jag läst. Det jag trodde skulle vara någon slags utvecklingsroman om en kvinna som söker sina rötter visade sig vara en actionfylld historia om hämnd och ond bråd död. Kanske var det också därför jag hade svårt att ta mig igenom den.

Första gången jag började läsa Piazzas bok gav jag upp ganska snabbt. Jag gav den en ny chans och läste till och med om de sidor jag läst. Den här gången fastnade jag inledningsvis, men sedan blev det för rörigt och för knäppt och jag lade boken på is igen. Tredje gången gillt läste jag så ut Huset på Cap Corse och jag är inte riktigt säker på vad jag tycker.

Berättelsen inleds med att en dotter riktar en pistol mot sin far. Eller det är så det verkar vara i alla fall. Det är en prolog som utspelar sig i mars 2016 på Korsika och därefter börjar historien om Terese i Lissabon en månad tidigare. Hon är 30 år, konstnär utan inspiration, ensam, övergiven och på jakt efter meningen med livet eller i alla fall någon slags tillhörighet. Mötena med den äldre mannen William, som ger henne lektioner i portugisiska, ger tillvaron någon slags styrsel. När hon ska resa till Korsika för att hälsa på sin farmor och faster och ta del av ett arv, följer han med för att leta efter en konstnär som han sökt för en intervju.

Huset på Cap Corse handlar om en släkt som döljer mer än de visar. Där konflikterna är många, men ordlösa. Det är också en bok där miljön spelar en egen roll och öns isolering speglar Tereses utsatthet. Någonting gör ändå att det som börjar ganska fint och lågmält spårar ur och jag är lika överraskad som när jag såg Tarantinos From Dusk Till Dawn och det helt plötsligt, utan förvarning eller ens lite logik, dök upp en massa vampyrer.

Berättarperspektivet är komplicerat. Olika personer berättar ur olika synvinklar och det är inte alltid klart vem som talar och när orden uttalas. Det finns något drömskt över Piazzas stil, men också något osäkert, vilket gör att det som skulle kunna vara stämningsfullt och vackert ibland bara blir rörigt. Karaktärer flyter ut och in i handlingen utan att egentligen presenteras och även där pendlar det mellan att fungera utmärkt och att falla platt. Alla karaktärer är inte trovärdiga och deras drivkrafter ibland mycket märkliga.