Idag skriver jag på Kulturkollo om boken Politik och retorik av Erik Åsard. Statsvetaren Åsard har undersökt varje partiledares retoriska förmåga utifrån en rad tal. Hans analyser är välskrivna och intressanta, men det märks till exempel att han inte riktigt hunnit analysera Kristersson och att det är en nackdel i sammanhanget att Miljöpartiet har två språkrör.

En anledning till att jag studerat Åsards bok noga är att mina elever i Svenska 3 har fått i uppgift att göra retoriska analyser av valfri partiledare. De ska inte recensera innehållet i politiken, utan hur det förs fram. Vilka slagord som används, vilka frågor som prioriteras och hur vilka styrkor och svagheter som kan ses rent retoriskt. Till exempel är vissa partiledare bättre på att hålla tal än att debattera och tvärtom. Utifrån de retoriska begreppen ethos, logos, pathos ska eleverna analysera “sin” partiledare och de ska också närmare analysera ett tal och där lyfta fram stilfigurer som används.

Något, som kan ses både som en fördel och en nackdel, är att uppgiften för mina elever inneburit att jag har plöjt utfrågningar och debatter för att kunna diskutera och bedöma de retoriska analyser som produceras. Klart är att alla partiledare har sina favorituttryck och till slut blir det nästan komiskt hur de återupprepar samma fraser i alla möjliga och omöjliga tillfällen. I senaste Språktidningen finns artikeln “Vinnande valspråk” av Janne Sundlin som bland annat innehåller listor på ord som de olika partierna använder och ett bingo att ha framför sig under debatterna. Språk, retorik och politik hör ihop och det är intressant att undersöka vilket makt en skicklig retoriker kan få.

Nu har texterna ännu inte lämnats in, men jag är imponerad av engagemanget hos eleverna. Det är en svår uppgift, men den går också att lösa på olika sätt. Sådana uppgifter är en förutsättning när man, som jag och många andra, undervisar i heterogena klasser.