enligt O

Tankar från en bokberoende

Ett farväl till Alex och Fredrika?

Det verkar som att Syndafloder är Kristina Ohlssons sista bok i serien om Alex Recht och Fredrika Bergman, det är synd om det blir så, men det känns också som att Ohlsson med den sjätte boken om paret knutit ihop allt så bra så att hon med gott samvete kan lämna dem. Många trådar från tidigare böcker tas upp och avslutas, något som ger en extra dimension. Nu har jag visserligen läst alla böcker, men det var länge sedan och ändå lyckas Ohlsson få mig att minnas. Det blir som en exposé genom Fredrikas och Alex tid tillsammans rent professionellt och det ger en fin effekt till berättelsen.

Döden står i centrum i Syndafloder. Självklart kan tyckas, då det är en deckare, men det handlar också om en annan död, sjukdomens långsamma och oundvikliga sådana. Fredrikas man Spencer är sjuk och det påverkar henne självklart. Alex sörjer fortfarande sin fru och känns väldigt ensam.

När Noah som arbetar på begravningsbyrån som skötte hustruns begravning hör av sig och berättar att han är orolig för sin bror, bestämmer sig Alex för att hjälpa till, trots att han egentligen har svårt att ta begravningsentreprenörens oro på allvar. Noahs bror hade planerat att flytta till Australien, men de inte bara flyttar utan slutar i princip att höra av sig. Visserligen dyker det upp något enstaka mail, men det låter inte alls som att de skulle vara skrivna av Noahs bror. Istället är Noah helt säker på att något riktigt obehagligt har hänt.

Någon som verkligen råkat ut för något minst sagt obehagligt är den man som hittas mördad i sitt hem. Han sitter i en fåtölj framför brasan och på sitt lillfinger finns en alldeles för liten vigselring. Det här är det första av en rad mord och på flera brottsplatser lämnas meddelanden till Alex. Den som är skyldig till morden säger sig vilja ställa allt till rätta, men frågan är vad hen menar med det.

Syndafloder är en innehållsrik och spännande deckare, snyggare än de flesta med många vändningar och överraskningar. Sista boken i serien, säger Kristina Ohlsson. Det är synd tycker jag, då det är en ytterst välskriven sådan. Det fanns någon bok som kanske inte föll mig helt i smaken, men Ohlssons lägstanivå är verkligen hög. Själv är hon nu mer sugen på att skriva om andra karaktärer, men kan inte utesluta att längtan efter Fredrika kan komma tillbaka.

 

 

 

 

Föregående

Malin Persson Giolito är tydligheten personifierad

Nästa

Tiden där emellan

5 kommentarer

  1. Nu har jag bara läst första boken än så länge men jag kan känna att det är skönt när en författare “slutar i tid”.

  2. Det är den enda jag har kvar att läsa av Kristina Ohlsson. Jag har inte heller läst Liza Marklunds sista i serien om Annika Bengtzon. Får nog bli lotten som avgör vilken jag ska ta tag i. Brukar sträckläsa båda dessa författares böcker.

  3. Jag menar i den serien av Kristina Ohlsson, jag har inte läst någon av hennes senare böcker.

    • Böckerna om Martin Benner är som hysteriska amerikanska aktionsfilmer, men jag gillar dem ändå.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: