Dag: 2 mars, 2016

Allt om Salida

9789146230496

Salida är känd sångerska och låtskrivare som kanske har sina bästa år bakom sig. Nu är dags att blicka tillbaka på karriären i en bok och hennes systerdotter Jenny anlitas för att ta bilder och sammanställa det som Salina ska ha skrivit. Tillsammans med sin assistent Harpan åker Salina till släktgården i Gärningsberg, där systern Gun-Britt bor, för att under sommaren färdigställa boken.

Visst låter det trevligt? Till och med idylliskt? Det är det inte. Salina och Gun-Britt kommer inte alls överens. Först tänker jag att det handlar om avundsjuka och bitterhet från Gun-Britts sida. Hon vänder på pengarna och försöker leva på att hyra ut stugor och driva café. Det går sådär. Det blir dock ganska snart tydligt att det inte alls handlar om avundsjuka, utan att hon är trött på att systern styr och ställer lite som hon vill, medan allt ansvar hamnar på Gun-Britt. Det gäller allt från gården, till Salinas nu vuxne son.

Salina har förstört en hel del relationer genom att vara just Salina och inte Sonia, som hon egentligen heter. Hon har inte varit varken syster eller mamma, utan låtit alkoholen och karriären styra. Aldrig har hon prioriterat någon annan än sig själv.

I den avlägsna lilla byn i Jämtland möts systrarna och det slår gnistor om dem. Midsommar ska firas, bär ska plockas, sylt ska kokas och kakor ska bakas. Gun-Britt gör allt det och Salida dricker vin. Vägen mot katastrofen är utstakad, men ändå blir jag ständigt överraskad.

Gånglåt är Elin Olofssons tredje bok och den är både svartare och roligare än Till flickorna i sjön, som jag läste förra året. Mycket känns igen, som de komplexa personerna som alla är ganska svåra att tycka om, men ändå enkla att ta till sitt hjärta. Det är något med deras sårbarhet som gör att det inte går att värja sig. Skärpan och precisionen gör beskrivningarna vassa och jag imponeras av att Olofsson skriver fram så mycket med ganska få ord. Det sparsmakade passar mig. Nu är jag mer sugen än någonsin på att läsa även Elin Olofssons debut Då tänker jag på SigridTvå bra böcker hittills gör att jag kan kalla Olofsson för en favoritförfattare. Gånglåt kan mycket väl bli den bok som ger henne det stora genombrottet. Det tycker jag nämligen utan tvekan att hon är värd.

 

Äh, jag skäms inte …

Vi har skämskuddevecka på Kulturkollo och jag har redan avslöjat att jag gärna fastnar i simpla dejtingprogram som Bachelor och Bachelorette. Svenska varianter funkar inte och blir det bara fokus på sex, alkohol och konflikter, som i Bachelor in Paradise, backar jag också.

Utmaningen den här veckan är att lyfta på skämskudden och avslöja de mest pinsamma kulturella hemligheter vi bär på. Så här skriver Fanny:

Vad är din skämskuddekultur? Vilka böcker sätter du inte upp på läst-listan eller som halvt göms i bokhyllan? Vilka TV-serier kan du absolut inte missa, men som du inte direkt pratar om när andra vill ha tips? Vilka filmer kan du inte låta bli att gilla, trots att du vet att det egentligen finns så mycket ”bättre”? Eller du kanske har en skämskudde-crush på en Hollywood-stjärna eller pop-idol? Ta chansen att befria er från tyngden av skämskudden!

Helt ärligt så har jag blivit så gammal att jag inte skäms lika mycket längre. Det som var hysteriskt pinsamt förr är det inte längre. Kanske har jag insett att skämskuddekultur ger mig bredd mer än något annat.

Frågan är när jag blev medveten om att viss kultur var fin och annan ful. Visserligen smygläste jag mammas böcker, de jag var alldeles för ung för, men det handlade snarare om att jag fattade att de inte var för mig, än att jag på något sätt trodde att det var fulkultur. Lite skämskuddevarning var det allt på Grottbjörnens folk (hur kunde jag läsa den som barn?) men det handlade mer om röda kinder än något annat.

Vissa saker var töntiga, så var det på högstadiet och kanske var det där skämskudden började smygas fram. Den höll sig framme i några år. Då kunde det till exempel handla om att titta på julkalendern, trots att det var för barn, eller kanske på Melodifestivalen, trots att man officiellt var cool indietjej, eller varför inte smyglyssna på Take That, som inte alls passade in i samma coola image. Nu kan jag absolut stå för att jag ibland lyssnar på Take That, även om de inte är och aldrig varit en jättestor favorit.

Ett riktigt musikrelaterat skämskuddeögonblick var en av de första gångerna jag dansade med min man på en premiärfest för Pedagogspexet någon gång i mitten av 90-talet. Det lät lite som Bo Kaspers Orkester, men snart började vi båda lyssna på texten som handlade om det här. Vi träffade upphovsmannen på en fest en gång och blev lite fulla i skratt. Det blev vi även under dansen ska tilläggas. Ännu värre var det när våra vänner spelade på vår bröllopsfest och vi hörde dem köra just det här introt. Som tur är hade de skrivit en ny text, annars vet jag inte om vi eller de eller kanske gästerna, hade behövt den största skämskudden.

När det gäller böcker har jag inte skämts för så många. Böckerna av Danielle Steel står förvisso inte i hyllan och kommer kanske inte åter, men det beror mer på platsbrist än något annat. Annars är det i mammas hylla de flesta tantsnusksklassikerna står.

Värsta skämskuddekulturen just nu är ändå Roliga timmen som ska vara SVT:s nya fredagsunderhållning. Det kan vara något av det pinsammaste jag sett. Programledarna är så stela och konstlade att jag vrider mig i plågor när de dyker upp i rutan.

Riktigt, riktigt pinsamt är också Mina pinsamma föräldrar på Barnkanalen. De är så sjukt pinsamma att jag mår dåligt. När programmet kommer på tv skrattar barnen, medan jag och maken bara vill stänga av. Att min yngste son hävdar att jag är pinsam så ofta att han inte ens kan komma ihåg alla tillfällen jag är pinsam, gör mig lite oroad. Riktigt så hemsk som de här fruktansvärda föräldrarna kan jag väl ändå inte vara?!

Vi pratade dans för några dagar sedan, jag och äldste sonen. En riktigt 80-talsklassiker, tyvärr minns jag inte vilken, spelades på radio och jag berättade att vi ofta dansade till den då vi hade disco i skolan. Sonen undrade hur man egentligen dansade till den och vi började prata om olika dansstilar och huruvida det var pinsamt att se föräldrar dansa. Vi enades om att det värsta nog var om föräldrar försökte dansa som barnen och vara “coola” (eller hippa som jag sa, pinsamt!). “Är det det som kallas 40-årskris, mamma?”, undrade ungen.

Ridå.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: