Dag: 14 november, 2015

Vad gör vi med hatet?

IMG_1661

Jag botaniserade lite i min hög med recensionsexemplar aka mitt dåliga samvete och hittade då Omänniskor av Nanna Johansson och Kristoffer Svensson. Jag är inte så sugen på att läsa den längre. Kristoffer Svensson, K. Svensson, Kringlan. Sicket stolpskott.

Att ha så nära till hat som Kringlan har är inget unikt. Hat mot kvinnor och invandrare hörs mer och mer i samhället och såväl misogyni som rasism normaliserar och många verkar tycka att det är helt normalt, faktiskt okej att uttrycka hatiska åsikter som för borde vara helt otänkbara.

Jag har läst recensionen som Kringlan gick igång på fullständigt. Det var Victor Malm som recenserade Omänniskor och det är en balanserad om än ej exalterad recension. Han påpekar dock att boken är bättre än den humor författarparet brukar ägna sig åt. Inte okej, enligt Kringlan och då får man tydligen häva ur sig vad som helst. Då är det till exempel okej att tala om att köra upp diverse saker i kvinnors könsorgan, i detta fallet Åsa Linderborgs och hota med våldtäkt och mord. Recensenten själv klarar sig undan med hot om att bli sönderslagen. Smakfullt.

Så här säger Åsa Linderborg själv:

“Han är inte nykter, okej, det är en förklaring men det är inget försvar. Alla som tar sig en bläcka och spårar ur, säger inte såna saker som Kringlan. De flesta människor är anständiga oavsett promillehalt.”

Och hon har rätt, de flesta har inte så nära till åsikter som är så här hatiska. De flesta har troligen inte ens tänkt tankar som likar sådana åsikter. Det är då inte troligt att sådana åsikter formas bara genom att alkohol tillsätts. Samtidigt försvarar Linderborg den fria konsten och vikten av yttrandefrihet. Jag håller med. Frågan är om någon verkligen ska ha rätt att hota andra människor på det sätt som Kringlan gör. Jag säger nej. Tyvärr är han långt ifrån ensam. De flesta hatare gömmer sig bakom anonyma nätalias. Det betyder inte att Kringlan på något sätt är modigare eller mer rakryggad. Det innebär dock att han får stå till svars för sina ord och handlingar.

Nu har förlaget Rabén & Sjögren helt brutit med Kringlan, som också fått lämna podden Lilla Drevet och radioprogrammet Public Service. Nanna Johansson har valt att skriva färdigt på romanprojektet själv. Kanske räcker det, men ändå kan jag inte hjälpa att det kryper i mig då jag tänker på att läsa boken av denna ynkliga lilla människa. Kanske kan jag framöver skilja mer på bok och person, men just nu är det svårt. Jag absolut älskar Nanna Johansson och tycker att hon är briljant, men jag har så svårt att släppa tanken på att Kringlan omöjligen kan ha uttryckt de här åsikterna för första gången och att han polare i poddcasten Alla mina kamrater borde ha stoppat honom under sändningen. Ja, det var en live-sänding och ja, de har bett om ursäkt, men varje gång någon tillåts uttrycka hatiska tankar offentligt, utan att stoppas precis där och då, normaliseras hatet.

Så vad gör vi då med hatet? Vi påpekar gång på gång när någon går över gränsen. Vi motarbetar hatet och biter oss i tungan för att aldrig falla ner på samma låga nivå. Det är inte lätt, ibland vill jag bara skrika åt rasister och sexister att de är idioter. Totalt dumma i huvudet. Det är inte speciellt effektivt. Däremot skulle jag aldrig, aldrig, hur arg jag än var hota människor på det sättet som de gör. Det borde vara under allas värdighet.

Att sakna ord …

Det är sällan jag saknar ord, men idag gör jag det. Jag tänker på alla liv som påverkas av terrorism. I Paris, i Syrien, i Afghanistan, i Libanon, i Irak, i Grekland, i Sverige och i många andra delar av världen. Delar vi i vissa fall glömt av. I Europa stängs gränserna för de som flyr den terror vi också är rädda för. Vad löser det?

Det snurrar vackra och tänkvärda citat på sociala medier om hur vi ska välja ljuset och kärleken. Det är lätt sagt, men sällan lika lätt gjort. Men nödvändigt. Det måste vara rätt väg att gå.

Själv tänker jag på alla som drabbats av terrorn, men deras tårar blandas också med bilder av mina elever. De som spelade en teaterförställning om flykt och terror och de som höll på att skratta ihjäl sig åt mig igår då jag försökte tala dari, tigrinja och thai. Två sidor. Rädslan och gemenskapen. Jag önskar mig mer av det andra.

Just nu vill jag stänga av världen. Glömma alla löjliga bråk om vilket lands befolkning det är mest synd om, vilka flyktingar som kostar mest eller hur synd det är om de som får sina pengar snodda av människor på flykt. Jag vill ha medmänsklighet, inget annat. Det är många som drabbas när världen är ur led. Det är många som behöver hjälp. Terrorism ska alltid fördömas, men skulden ska inte spilla över på de som ingen skuld har.

En fanatiker är en fanatiker oavsett religion eller politisk övertygelse. Hur kan vi bota fanatikerna?

I förordet till den här mycket läsvärda boken skriver Nadine Gordimer:

“Amos Oz är förnuftets röst i det kaos av lögner och hysterisk retorik som präglar den globala debatten om pågående konflikter”

Vi behöver många förnuftiga röster nu.

hur-man-botar-en-fanatiker-och-om-att-skriva

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: