Dag: 24 maj, 2015

Bloggtankar en söndag

Ibland blir det stressigt att blogga. Som nu, då ett intensivt år ska knytas ihop och ett gäng betyg ska sättas. Som lärare är det här årets mest händelserika tid och jag märker nu den markanta skillnaden mellan att jobba på högstadiet och gymnasiet — alla betyg jag sätter i år (och de är många) är slutbetyg, då gymnasiets svenskkurser är ettåriga.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om hur värt det faktiskt är att ägna timmar varje vecka åt att blogga. Det handlar inte om gratisböcker eller ens om den breda läsning bloggandet bidragit till, utan om de som läser och de som bloggar med mig. De som jag räknar som mina vänner och som jag tycker riktigt mycket om.

Det var inte många veckor sedan vi reste till Helsingfors ett helt gäng kulturtanter och Marcus. Som alltid slogs jag av vilka otroligt trevliga människor som finns i bloggosfären och hur glad jag är över att vara en del av en sådan samling riktiga boknördar.

Kulturkollo finns sex av de bästa och trots att Lyran nu tar en paus, betyder det inte att hon försvinner. Om ett par veckor ses några av oss IRL, då vi ska planera inför kommande läsår. Bloggen, liksom lärarlivet har nyår i augusti.

En av de första bloggarna jag lärde känna var faktiskt Lyran. Nu fyller hennes blogg sju år och det firar hon, som sig bör i bokbloggarvärlden, med en tävling. Jag hänger sällan på tävlingar, men just den här gången är priset extra fint.

När jag började blogga i januari 2009 kunde jag inte ana hur många nya människor jag skulle lära känna genom mitt bloggande. Jag har ju en ganska avsomnad lärarblogg också och därigenom har jag lärt känna en massa inspirerande lärare. Några av dem kombinerar läraryrket med en kärlek till böckerna.

Ett stort tack till er alla. Jag är tacksam över att ni finns.

 

 

Jag gillar Frankie Landau-Banks skarpt

1629601

I helgen har jag läst E Lockharts bok The Disreputable History of Frankie Landau-Banks och fått en ny favoritkaraktär. Frankie kämpar verkligen med att ta plats och trots att hennes sätt att göra det på inte alltid är de smartaste, är mina sympatier alltid hos henne. Frankie är familjens minsting, deras Bunny Rabbit och det är tydligt att hon inte är nöjd med den rollen. Förut har hon haft sin syster på samma skola, den anrika Alabaster och klarat sig bra på att vara Zadas lillasyster. Nu måste hon bli sig själv och då räcker det inte med kompisen Trish, hon vill ha mer.

Egentligen är det oklart vem som utnyttjar vem eller om det ens handlar om att utnyttja någon, men kanske är det Frankie som tjänar mest på att bli tillsammans med Matthew Livingston, som går sista året och har hög status. I hans sällskap får Frankie ta plats vid senior-bordet i matsalen och får också inbjudningar till hemliga fester. Samtidigt är hon bara någons flickvän och det irriterar henne.

Frankie är smart och rolig. Jag gillar hennes lek med ord och hennes självständighet, men känner också igen hur det är att försöka få status genom någon annan. Hur umgänget förändras för att man hör ihop med någon, men hur lite den egna personen egentligen spelar roll. Det finns flera pojkvänner jag borde gjort slut med långt tidigare, men hängt kvar vid för att allt skulle förändras så mycket. Jag tror att många andra kan känna igen sig också. Det är svårt att vara sig själv som tonåring, speciellt då man egentligen inte vet vem det är.

Lockhart bygger upp en komplex miljö på internatskolan. Vi vet att det är en samtidsberättelse, med e-mail och andra moderniteter. Samtidigt känns det som 50-tal. Kanske är det för att tiden stått stilla på internatskolan, men samtidigt är det ett effektfullt sätt att visa hur lite könsroller och status mellan grupper har förändrats. Frankie är inte okej med det. Hon ville inte vara ett bihang. Hon vill vara en del av den innersta kretsen och i det här fallet är den innersta kretsen ett anrikt sällskap som bara är för killar.

Men inte heller Matthew och de andra killarna är speciellt fria i sina roller. Det gör det här till en bok som skulle vara riktigt intressant att läsa i en klass med gymnasieelever. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks är inte bara en feministisk bok, utan en bok som ifrågasätter det som vi många gånger ser som självklart.

Nu är jag visserligen svag för böcker som utspelar sig på internatskolan, så kallad aka-porr, men det här är så mycket mer än en bok om en skola. Intrigerna är många, miljön fantastisk och karaktärerna intressanta. När en författare skrivit två så bra böcker som E Lockard gjort blir de officiellt favoritförfattare.

Lavender lit har gett ut båda dessa böcker på svenska med titlarna Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och Kanske är det allt du behöver veta. Läs dem genast om du inte redan gjort det. Jag har sällan läst så smarta och välskrivna böcker. Jag ger mig ut på jakt efter fler.

%d bloggare gillar detta: