Dag: 3 februari 2015

Annika Koldenius publicerar en text på sin blogg, som också publicerades idag i Borås Tidning, där hon skriver om hur litteraturkritiker kan närma sig läsarna och därmed bredda det litterära samtalet. Hur viktigt det är att de texter som skrivs finner en läsare och blir en del av ett större sammanhang. Hon hänvisar också till Anders Mildners text med titeln Kritikerrollen i upplösning där han skriver om hur det inte längre finns kritiker som är det på heltid. Att det blivit en bisyssla och att experter därmed saknas, vilket utarmar kritikerrollen. Jag ser definitivt faran med det, något som akademiledamoten Kjell Espmark definitivt gör.

Jag ser liksom Kjell Espmark med fasa hur tidningarna drar ner på kulturredaktioner och därmed litteraturkritiken. Hur flera tidningar går samman och presenterar samma recensioner.Så här inledde han sitt direktörstal i slutet av december:

Litteraturkritiken befinner sig i kris, en allvarligare kris än någonsin tidigare. Vi känner alla till bakgrunden. Tidningarnas alltmer pressade ekonomi har framtvingat nedläggningar, sammanslagningar och inskränkningar av skilda slag. För litteraturkritikens del har det inneburit att antalet fasta medarbetare kraftigt reducerats och att recensionsverksamheten i stor utsträckning lagts ut på frilansar med helt andra villkor ifråga om tidsramar och ersättning. Det bisarra förslaget att skära ner stödet till kulturtidskrifterna visar hur lite man på politiskt håll förstår av vad som är på väg att hända.

Han fortsätter med att likna tidningarnas kultursidor med nöjesmagasin och uttrycker oro över att ”bokrecensioner hamnat i halvskugga”, samt att topplistor fått ersätta längre texter. Jag kan inte annat än att hålla med, men förstår inte riktigt varför listor och längre texter inte kan kombineras.

Liksom Espmark ser jag hur vissa böcker får all uppmärksamhet, medan andra inte syns alls i media. De stora förlagen och de bästsäljande författarna får allt för ofta stor del av uppmärksamheten. Så här säger han:

Den ojämna bevakningen drabbar naturligtvis inte bara de författare som nu omges av tätnande glömska utan också – och framför allt – de läsare som aldrig får några tips om angelägna böcker med adress just till dem.

Där anser jag att bokbloggar har en viktig uppgift att sprida böcker som fått mindre uppmärksamhet än de förtjänar, vilket också görs. Vi har inte heller någon anledning att göra ett dåligt jobb och skylla på dålig betalning. Däremot måste vi alla våga vara ärliga även då vi skriver om böcker vi fått. Lika svårt lär det vara för författare som också fungerar som kritiker, då risken dessutom är stor att de får recensera böcker från förlag och författare de har anknytning till.

Det finns hur många bokbloggar som helst och kvaliteten varierar enormt. Det går att läsa allt från några korta rader och ett betyg, till långa texter om såväl bokens innehåll, språk och dessutom om läsupplevelsen. Texter som många gånger väl kan mäta sig med litteratursidornas texter och vissa av dem har också publicerats även i en ”riktig” tidning. Det finns fler än Annika Koldenius som både bloggar om böcker och recenserar på ”riktiga” kultursidor. De står för kvalitet, liksom flera andra bokbloggare som förvisso inte är ”riktiga” kritiker, men har såväl litteraturpoäng och språk som borgar för kvalitet. Att förbise alla bokbloggare vore därför mycket oklokt.

Nu vet vi inte om det är vad Kjell Espmark gör, men det går att tolka hans oro så. Istället borde han lyfta fram att den pluralism och de kunniga personer han efterlyser finns, om än inte alltid på tidningarnas kultursidorna. Kanske kan de stipendier han efterlyser även gå till de bloggare, som redan har ett eget rum på nätet, som fungerar som en litterär mötesplats.

I den bästa av världar satsas det på kultur och litteraturkritik, så att samtalet om böcker och läsning kan följas på många ställen. Det behövs kunniga personer som skriver om litteratur, var de än må skriva. För precis som Anders Mildner skriver måste kritikerrollen breddas och debatten innefatta även läsaren. Sönderfallet av kritikerrollen måste därmed inte bara vara av ondo, utan kan vara början på något nytt.