Vem vill vara Hugo Rask?

Någonstans kan jag inte låta bli att stilla undra vem som egentligen skulle vilja vara verklighetens Hugo Rask. Det är knappast en trevlig person. Kanske hade det varit smartare av Roy Andersson att faktiskt läsa boken först, innan han tog åt sig en ära, som snarare är något av en förolämpning. Eller innan han ens kommenterade hur många som är säker på att just han är den fiktive Rask. Lite som att försöka recensera en bok man inte läst. Eller som en student som lämnar in en text hen googlat fram.

Är det mobbning att påpeka att Roy Andersson inte borde uttalat sig som han gjorde? Jag har svårt att se det. Helt ärligt finner jag hela debatten mycket märklig.

Självklart är Hugo Rask en fiktiv person. Som Lena Andersson påpekar: “Hugo Rask är en fiktiv figur i en fiktiv bok, och hela poängen med fiktion är att det som sker, det sker mellan pärmarna och inte utanför dem.”

Som författare måste du ha rätt att skriva som du vill. Har Andersson och Andersson haft ett kort förhållande är det troligt att detta förhållanden och alla andra förhållanden Andersson haft, läst om, hört om eller fantiserat fram, har en plats i en roman. Konstigt vore det annars.

Att som Carina Rydberg hävda att författare offentligt måste avslöja vem som stått modell för olika karaktärer känns för mig bisarrt. Lena Andersson har inget sådant ansvar mot sina läsare, inte heller någon annan författare.

Men visst kommer den här diskussionen väldigt lägligt, precis då uppföljaren Utan personligt ansvar ges ut. Ingen risk att den glöms bort alltså. Dags att börja spekulera i vem Olof Sten är och kanske också vem Ebba Silfversköld är, för hon kanske kommer att vilja hämnas. Eller så nöjer vi oss med att läsa, eller inte läsa, utan att göra skvallerpress av det hela.

11 reaktioner på ”Vem vill vara Hugo Rask?”

  1. Jag tycker också att hela den här diskussionen om vem som är vem och om vad en författare får lov att skriva är riktigt korkad. Så korkad att det inte kan vara en slump att den uppstår i samband med ett boksläpp …

  2. Finner hela “debatten” tröttsam och på något sätt visar den bristen på litteraturdebatt i landet när den här typen av ankdammsplask får allt utrymme. Hugo Rask är Hugo Rask. En fiktiv figur. Get over it!

  3. Åh vad trött man blir! Fiktion är fiktion. Förstår inte vad Roy Andersson är ute efter när han tror sig vara Hugo Rask. Publicitet? Om jag trott mig vara förebilden till en sådan typ som Hugo Rask så hade jag hållit väldigt tyst om det… Han är ju inte den där juste hjälten direkt. Tänker på Simone de Beauvoir som blev väldigt less på att folk skulle spekulera i vem som var vem i ROMANEN “Mandarinerna”.

  4. Ingen bra bok är enbart fiktion vill jag påstå! Utan har djupt personliga utgångspunkter, som väl gestaltas, gärna på ett orginellt och nyskapande sätt och görs allmängiltiga. Precis som Lena Andersson gjort.
    “Egenmäktigt förfarande” utgår väldigt mycket från Lena Anderssons förhållande till Roy Andersson. Det blev raskt uppenbart för alla som ville veta och även för många andra snart efter att boken kom ut.
    Nu har detta faktum exploderat i offentligheten. Jag håller med Carina R och Jens L i denna fråga. Varför förnekar Lena det uppenbara? Varför ska inte Roy få svara ärligt på frågor i saken?
    Vi som läst boken före vetskapen om vem Hugos förebild är, har fått vår fiktion. Sen fick vi en dimension till. Tack för det säger jag! Fantasi och verklighet slingrar sig kring varann.

    1. Jag håller med. Ingen bra bok är enbart fiktion. Men jag tror inte heller att någon skicklig författare baserar sina karaktärer på endast en person, även om det kanske är så i detta fall. Oavsett så tycker jag att debatten tangerar skvallerpress, inte litteraturdebatt och jag finner det tämligen ointressant.

  5. Om jag skriver ingående och detaljerat om personen x, fast under fingerat namn, och så leder det till att x träder fram och har åsikter om det som skrivits, och så leder det till reaktioner av typen “det där angår inte dej!”…blir inte det ganska taskigt?
    Jag menar, en författare har ju rätt skriva om vem som helst, men den som blir omskriven måste väl ha rätt att tycka saker om sitt eget liv?

    1. Men är det verkligen så enkelt att den som tror sig känna igen sig verkligen är den som porträtteras? Klart man får tycka, men måste det ske i media?

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: