Går det att vara beredd på det värsta?

vi-var-alltid-beredda

När jag läste Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda om att förlora ett barn, fick jag perspektiv på vardagens små problem, som lätt tar sig gigantiska proportioner.Jag kramade mina barn lite extra och tänkte att det är fantastiskt att de finns. För Annika Koldenius och hennes man har inte alla sina barn kvar längre. De som var fyra har blivit tre och Koldenius beskriver gång på gång hur hon febrilt räknar och räknar för att hitta den fjärde. Han som inte finns mer. Sam. Sam som var sjuk redan då han föddes. Han som snart skulle dö. Och hans föräldrar var alltid beredda. Eller aldrig. Hur kan en förälder vara beredd på att mista ett barn?

Med ett vackert språk och en brutal ärlighet låter mig Koldenius ana hur det kan vara att leva utan ett av sina barn. Att tvingas inse att det inte är någon idé att vinka till sjukhuset från vägen, då barnet inte finns där längre. Då barnet inte finns alls. Berättelsen om Sams jacka som hänger kvar på skolan och hans orangea skor, som hans mamma inte förmår ta med sig därifrån. För tänk om han behöver dem. Och tomheten, inte bara orsakad av att ett barn fattas, utan också för att de andra tre klarar sig så bra själva. Vad ska Sams föräldrar göra, då de inte längre behöver ta hand om ett sjukt barn?

Jag gråter under läsningen och jag kramar mina barn lite extra, men jag ler också mellan tårarna för Vi var alltid beredda är ingen nattsvart bok. Istället ger den hopp och visar att kärleken är störst trots allt. Läs den trots att det är tungt. Det är en bok som går rakt in i hjärtat.

Läs också gärna Kulturkollos inlägg om Annika Koldenius och hennes bok. Ett känslofyllt samtal om en känslofylld bok.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: