Beckomberga -Ode till min familj

Jag har egentligen ingen relation till Sara Stridsberg, men att få lyssna till henne lockade ändå. Nya boken bär namnet av ett mentalsjukhus, Beckomberga som stängdes 1995 och Stridsberg talar om hur psykiatrireformen gav de före detta patienterna frihet men också att de kastades ut i total ensamhet.

Stridsberg berättar att det här var en svår bok att skriva. Hade hon rätt att berätta om de gamla mentalsjukhusen och det som faktiskt var en historia även om hennes familj. Hur blir det om sjukdomen och de sjuka beskrivs av de friska med ett friskt språk. Det behövdes ett annat språk, ett som inte existerade. Stridsberg som författare var och kunde inte bli något annat än en betraktare utanför stängslet. Hennes pappa befann sig på Beckomberga en kort period, men Jackie är inte Stridsberg och pappan är inte hennes. Det är en roman som nu har ersatt hennes minne av platsen. Hon var rädd när hon var där, men i romanen hade hon möjlighet att möta rädslan.

Det är verkligen fascinerande hur Stridsberg talar om sitt skrivande, som något som kullkastar hennes liv och hur hon förändras efter varje bok. Beckomberga – Ode till min familj är en naken bok och hon känner sig mer sårbar efter den. Skrivandet är ett sätt att tänka under väldigt lång tid, det handlar om att genomleva en rad moraliska dilemman och försöka svara på frågor. Romanen tränger in i läsaren som en genomskinlig, skimrande vätska, säger hon. Att få skriva romaner, något som har och ger en så enorm kraft borde inte vara tillåtet säger Stridsberg, då romaner kan förändra så mycket. Hon berättar också om allt material som funnits och strukits. Om boken är 350 sidor, fanns det säkert 1000 eller i alla fall 800 sidor till. Att skriva dramatik har lärt henne att lyssna efter röster och att renodla dem. Rösten är det enda som finns kvar. Dramaturgin blir som den blir. Aldrig från A till Ö på det sätt som andra ser det som, men helt klart enligt hennes alfabet. Många röster, tider och platser finns alltid närvarande.

Eklund talar om epitet och att Stridsberg kallas för en feministisk författare. Hon säger sig ogilla epitet och känner ett stort behov av att göra tvärt om. Att bli någon annan. Man försöker alltid stänga in konsten och kategorisera den. Bra böcker är större än ett epitet säger Stridsberg och jag fascineras över hur hon talar, ibland som en bok och ibland extremt vardaglig. Hon ser sig som sårbar och att hennes utgångspunkt alltid är att hon är dålig och misslyckad. Om rädslan för monstret som ska vända succén till misslyckande. Det är en sårbar position att skriva och att kritiseras.

Stridsberg talar, liksom Roxberg gjorde igår, om familjen som en myt som lätt blir upphöjd. Roxberg var övertygad om att hennes familj var felfri och utan hemligheter. Stridsberg om hur idealiserandet blir ett sätt att hantera verkligheten. Hon talar också om svårigheten att göra sig av med de val som tidigare generationer gjort och hur mörkret ärvs. Innebär en fars fall även en dotters fall, eller är det möjligt att välja ett eget liv? Föräldrar vill att deras barn ska göra det de vill och önskar att deras barn ska få möjlighet att välja själva. En välsignelse om att få göra just detta kan räcka långt, säger Stridsberg. Kan och får en förälder ge sina barn så mycket frihet att de blir ensamma? Jimmie kan inte ge något annat menar Stridsberg.

Förutom familjen är det institutionen Beckomberga som står i centrum. Dess tid sammanföll med välfärdsstaten skriver Stridsberg, som forskat en del om svensk. Hon önskar att hennes roman ska vara ett slags appendix till svensk mentalvård, ett paradis och ett fängelse, en paradox. Vi vill att det ska finnas en omsorg som vi inte kan ge, men i denna omsorg finns ett mått av våld. Att stänga in någon av omsorg går inte utan tvång.

Är konstnärer överrepresenterade på Beckomberga?, undrar Stefan Eklund och räknar upp ett antal kända personer, som Jussi Björling och Nelly Sachs är några. Svaret finns självklart inte, men Stridsberg konstaterar att för vissa var Beckomberga en förutsättning för konstnärsskapet, medan det för andra förstör.

Stridsberg läser ur sin bok. Slutet. Det hon själv alltid läser först. Språket är vackert, jag blir berörd, men undrar om det fortsätter att vara briljant en hel bok, eller om språket står i vägen för historien. Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste läsa.

Det finns också en pjäs färdig om Beckomberga, om det som inte fick rum. Ett sätt att utöka romanen och få plats med mer. Fascinerande!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: