Hundra små bitar

w324745

A Hundered Pieces of Me är Lucy Dillons nya bok. Som vanligt innehåller den hundar, renoveringsobjekt, ett kraschat förhållande och en kvinna som behöver börja om.

Kvinnan är Gina, en av de trevligaste huvudpersonerna jag läst om på länge, som blir lämnad av sin man. Oväntat och chockartat, men när hon nu sitter i sin tomma lägenhet med vita, kala väggar inser hon att hon har en chans att skapa ett nytt liv, precis som hon vill ha det. Hon bestämmer sig för att rensa i röran och slänga eller skänka alla onödiga prylar. Hon behöver till exempel inte 45 kaffemuggar. Endast hundra föremål ska hon behålla. När hon burit en massa lådor till en kombinerad secondhandbutik och hem för övergivna hundar, lyckats hon få med sig en hund hem. Det ska självklart var tillfälligt, men hunden blir kvar längre än planerat.

Och renoveringsobjektet då? Ginas företag Stone Green har specialiserat sig på att organisera renoveringar av gamla hus. Hon söker alla tillstånd och vägleder kunderna så att renoveringarna passar det hus de köpt. När hon får i uppgift att leda renoveringen av ett hus som hon själv drömt att bo i känns det inledningsvis lite konstigt. Dessutom är ena halvan av paret, Amanda Rowntree, minst sagt krävande.

En annan svårighet är att Ginas bästa vän Naomi är gift med en vän till Ginas Stuart. Det går alltså inte att helt undvika honom. Gina och Naomi har känt varandra sedan de var små och genom tillbakablickar får vi följa viktiga händelser i deras liv. Vi får läsa om Ginas förste pojkvän, som kanske var hennes liv kärlek, om hur hon överlevt cancer och om hur hon trots allt älskat Stuart. Jag tycker om tillbakablickarna. De gör A Hundered Pieces of Me mer gedigen än de andra böckerna jag läst av Dillon.

Säga vad man vill om Lucy Dillon, men hon är verkligen en skicklig feelgood-författare. Visst känns formen igen, men det gör ingenting. Vägen till det ganska så förutsägbara slutet är nämligen riktigt bra. En perfekt bok att njuta av under semestern.

3 reaktioner på ”Hundra små bitar”

  1. Jag gillar också Lucy Dillon, hennes feelgood är lite lagom i min smak, det blir inte för sliskigt och sentimentalt utan stannar på en lagom nivå 🙂

Kommentarer är stängda.