Dag: 9 april, 2014

En styck kort lista (med sprit)

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite knäppt att ett pris för författare av riktigt bra böcker sponsas av en likör, men icke desto mindre är det intressant att ta del av Bailey’s Women’s Prize for fiction. Jag har ännu inte läst någon av böckerna på listan, men en finns hemma i en bokhög och en gömmer sig i paddan.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie vill jag absolut läsa. Efter att ha lyssnat på denna helt fantastiska författare två gånger är jag mer förtjust i henne än någonsin.

Burial rites av Hannah Kent utspelar sig på norra Island 1829 och låter som en pristagarbok, men inte som en bok för mig. En kvinna döms till döden efter att ha dödat två män. Boken är baserad på en sann historia och jag får lite vibbar av Vägen mot Bålberget, så kanske kan den funka ändå.

The Lowland av Jhumpa Lahiri ska helt klart bli den första bok jag läser av denna omtalade författare. På svenska har den fått namnet Sankmark och ges ut i april. Lahiri har redan vunnit Pulitzerpriset och varit på långa listan till Man Booker Prize. Låter som en författare värd att upptäcka.

The Undertaking av Audrey Magee har ett omslag som avskräcker, men historien om ett arrangerat äktenskap låter riktigt bra. Magee är från Irland och det här är hennes debut.

A girl is a half-formed thing av Eimear McBride är ännu en debutbok. Det låter som en riktigt tung bok om en trasig familj och framför allt en flicka som sedan blir en ung kvinna. I The Guardian kallas hon geni och det här verkar vara en bok utöver det vanliga. Frågan är om det är en bok för mig.

The Goldfinch av Donna Tartt tillhör de böcker jag var tvungen att äga precis då den var ny, men som jag många månader senare inte läst. Jag väntar på det perfekta tillfället. På svenska heter boken Steglitsan.

 

 

 

 

PS. Egentligen var väl Orange Prize for Fiction ett företagsnamn också, bara inte lika obvious. DS.

Grabbarna O gillar Stinkis

stinkis-walliams_david-17786115-frntl

Jag absolut älskar Little Britain och speciellt David Walliams. Hans karaktär som hela tiden säger “computer says no” är vansinnigt rolig. När Walliams var gäst hos Skavlan för några veckor sedan talade han om sina barnböcker och självklart drog jag direkt till biblioteket för att låna några av dem.

Nu har jag och grabbarna O skrattat oss igenom Stinkis. Ibland har vi satt skratten i halsen och mer än en gång har den ömma modern varit på väg att spy. Huvudpersonen är nämligen en riktigt stinkande person och exakt hur illa han luktar beskrivs mycket målande av Walliams.

Stinkis är en hemlös luffare, som tillbringar sina dagar på en bänk i sällskap av sin lika illaluktande hund Hertiginnan. Den lilla flickan Cloe har sett honom en massa gånger, men aldrig pratat med honom. Varje dag åker hon förbi honom då hon är på väg till skolan i familjens bil. Han satt alltid på precis samma bänk, oavsett väder och Cloe börjar fundera på vem han är och varför han är hemlös.

Första gången hon stannar och pratar med honom ger hon bort de fem pund som hon fått av sin mor för att köpa julklappar. Det är svårt att stå nära Stinkis. Hans lukt tränger igenom allt. Det blir ändå så att hon står kvar och pratar ett tag. Stinkis vill inte ta emot pengarna, men sällskap vill han gärna ha. Så kommer det sig att Cloe låter Stinkis flytta in i familjens trädgårdsskjul och de två utvecklar en annorlunda, men innerlig vänskap.

Cloes familj är ingen höjare. Mor är en ovanligt hjärtlös politiker, systern är det lyckade barnet och har ett fullt program som ska garantera succé och fadern gör sitt bästa för att synas och höras så lite som möjligt. Lite som Cloe.

Skolan är ännu värre. Det är en fin privatskola, med vidriga så kallade kamrater. Cloe gade helst av allt velat slippa gå dit alls. Å andra sidan vill hon inte vara hemma heller.

Det är tydligt att David Walliams inspirerats av Roald Dahl. Karaktärerna är udda, huvudpersonen ett utsatt, vänligt och klokt barn och språket är lekfullt och roligt. Ett plus för Quentin Blakes vansinnigt roliga illustrationer och Barbro Lagergrens fina översättning. Vi hade riktigt kul alla tre då vi läste Stinkis och dessutom fanns det massor att prata om. En riktigt bra högläsningsbok.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: