Dag: 6 augusti, 2013

En oväntad höjdare

Lyssnade på Johanna Frändéns sommarprogram idag då jag var ute och sprang. Ett riktigt bra program, faktiskt ett av de bästa jag hört i sommar. Det var allt lite otippat. Jag gillar visserligen fotboll och jag gillar Frändén, men idrottsprogram kan lätt bli lite träiga. Men inte i detta fallet alltså. Jag hade med Frändén på min lista med de program jag såg mest fram emot och hon levererade definitivt!

Jag tror faktiskt att även den som inte gillar fotboll skulle tycka om programmet. Det handlar nämligen mer om att våga följa sina drömmar och om hur det är att bo utomlands än om just fotboll. Frändén talar också om hur det är att vara kvinna och sportjournalist i Sverige jämfört med i Italien, Frankrike eller Spanien. Hur näthatet är så mycket värre här. Medan de franska kollegorna är mest förbannade över att bli duade på twitter, får Frändén, hennes kollegor och många andra höra att de är feta, fula fittor som blivit inkvoterade till sin position. Vad har egentligen hänt i Sverige? Vad är det som gör att hatet på nätet tillåts ta sådana vansinniga proportioner som det faktiskt har? Arga, unga, vita män som rent ut sagt borde lära sig att veta hut.

Även fotbollsanekdoterna är roliga. Frändén berättar om sitt jobb att följa Zlatan som en skugga och hur svårt det varit då han från början vägrat tala med någon på Aftonbladet. Hon berättar om sin knaggliga spanska och de kompensationsintervjuer hon fick av Barcelona för att de tyckte att Zlatans beteende var lite märkligt. Det är också kul att höra om VM-2010 då Frändén satt i studion och jag skäms lite att erkänna att även jag trodde att hon var en fd fotbollsspelare och att det var hennes största merit. Förlåt Johanna, nu vet jag bättre!

Andra sommarprogram jag kan rekommendera är Kristian GidlundÖzz Nûjen, Anton Abele och Peter Wolodarski.

 

En mycket märklig historia

13050461_O_3

Plats av Pija Lindenbaum är kanske den märkligaste bok jag läst. Eller i alla fall en av de märkligaste.Först handlar den om en helt vanlig kvinna, men ett helt vanligt jobb, en helt vanlig man och en helt vanlig, vuxen dotter. Hon hamnar i någon sorts kris och flyttar till en lånad lägenhet. Hon blir mer och mer isolerad och umgås bara med sin nyinförskaffade hund. Från det vardagliga övergår Plats till att bli en rejält absurd historia. Trots detta stannar den inte i minnet.

Kanske försvann Plats snabbt ur minnet för att jag läste den under semestern och den liksom försvann i mängden. Dessutom lyckades jag under en kort period läsa flera böcker om medelålders kvinnor som hamnar i kris. Plats är dock helt klart den konstigaste. Det är en snygg bok, en välskriven bok, men konstigt nog på samma gång både väldigt annorlunda och väldigt slätstruken. Tyvärr hinner Lindenbaum säga för lite för att jag ska bli berörd. Det är en konst att skriva en kortroman. Kanske hade det blivit bättre med bilder. Lindenbaums styrka brukar vara kombinationen av text och bild. Kan inte nästa bok bli en existensiell bilderbok för vuxna?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: