Dag: 28 januari, 2013

Våren med Göteborg läser

alt 22

 

Välkomna till vår gemensamma läsning av Sophie Elkans historiska roman John Hall. Redan har nästan 100 personer gillat vår sida på Facebook och det är fantastiskt roligt att se att så många vill läsa med oss!

Vi tänker oss att vi delar upp romanen i tre delar och varje del ägnar vi ungefär en månad. Under hela våren kommer Göteborg läser att presentera inlägg, diskussionsfrågor och annat som vi tycker är intressant och passar ihop med läsningen. Extra roligt vore om alla andra som har lust också bidrar, tillsammans kan vi säkert hitta mycket spännande att diskutera. Länka gärna det som du skriver till FB-sidan så att vi kan hitta varandras tankar!

 

Så här ser vår plan ut:

FebruariHistorien i fokus: Vi läser första delen av boken som avslutas med kapitlet När gamle John Hall dog. I slutet av februari eller i början av mars ses alla som har lust på Göteborgs Stadsmuseum för en tur genom 1700-talsutställningen, bokprat och fika.

MarsSophie Elkan i fokus: Vi läser vidare till och med kapitlet John Hall & compani. I början av april ses de som har tid och möjlighet och går en stadspromenad med Sophie Elkans liv som röd tråd. Efter promenaden bokpratar och fikar vi tillsammans.

April Gunnebo Slott i fokus: Vi läser ut boken och ses sedan i början av maj för en guidad tur på Gunnebo Slott, promenad genom trädgården och till cafét. Där sitter vi ned för bokprat och fika.

Alla träffar kommer att följas upp med en Facebook-cirkel några dagar efteråt där alla som har lust kan samtala vidare.

 

Vad tror ni om det här upplägget? Kan det funka?

Inlägget publiceras också hos Anna på och dagarna går…

Nu har jag smygstartat

619007

Jag ligger lite efter Anna i läsningen av John Hall, men jag har i alla fall börjat och jag gillar! Språket är gammaldags, men inte svårt att läsa och historien fascinerar. Jag tycker om att läsa och lära. Säkerligen är det här en bok som kommer att vara kul att diskutera kring under våren i Göteborg Läser.

Vi tänker oss en första träff kring månadsskiftet februari/mars.

 

 

Om sjukdomen

9113046993

 

De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken.

 

Andra delen av Jonas Gardells planerade trilogi Torka aldrig tårar utan handskar var minst sagt efterlängtad. Jag tokhyllade Kärleken som kröp innanför skinnet på mig och fick mig att gråta floder, men också le mellan tårarna.

Sjukdomen är också bra, det är den verkligen, men jag undrar om det var ett så smart drag att visa TV-serien baserad på hela trilogin, innan alla böckerna var släppta. Nu störs min läsning lite av de färdiga bilderna i huvudet. Det är synd.

Jag älskade TV-serien. Det gjorde jag i högsta grad. Men jag hade gärna väntat. Jag tror dessutom att bokserien hade hittat sina läsare även utan hjälp av SVT.

Sjukdomen är på många sätt Reines bok och det är jag glad för. I TV-serien var han i princip helt borta, men i skriven form har han en stor roll. Reine som ligger i isoleringsrum 2 och väntar på döden. Reine som dör i ensamhet. Reine som är ett av de första offren för Aids. Bögpesten.

Jag tycker om beskrivningarna av livet i Bohuslän. Först på somrarna  och sedan året runt då mamma flyttar in hos hyresvärden. Ett liv där halvbrodern Gert är den enda ljusglimten. Reine flyr ön så snabbt han kan. Först till Uddevalla och så småningom till Stockholm där han blir Pauls hyresgäst i bögkollektivet Kråkan. En gripande historia som stannar kvar. Mest tänker jag på den där simturen.

Och så Bengt. Också han en del av bögkollektivet Kråkan då det begav sig. Han som snart kommer att vara superkändis. Den vackre skådespelaren som lovar sina vänner att snart komma på en fika, men aldrig dyker upp. Hans öde får mig att gråta. Men mest blir jag arg.

Självklart finns även Rasmus och Benjamin med i denna andra bok, men det är inte deras öde som berör mig mest. Om deras förhållande får vi veta det mesta i TV-serien. Det är bifigurerna som Gardell låter blomma ut i sin text.

Jag blir arg av att läsa Sjukomen. Arg på sjukvårdens omänsklighet, på medias idiotiska rapportering, men mest blir jag kanske arg  på karaktärerna ibland tanklösa agerande. Måste de ställa till det så för sig själva? Kan de inte bara stanna i kärleken? I det de har?

Rasmus rastlöshet stör mig. Jag är inte oförstående till den, men den stör mig. Inte provocerar. Stör. Han är ung. Jag förstår det. Han vill leva livet. Jag förstår det också. Men hans långsamma självmord är obehagligt att följa.

Och Benjamins föräldrar stör mig något så vansinnigt. Hur kan religion vara viktigare än ett barn? För mig är det obegripligt, men så har jag också svårt att förstå styrkan i församlingens gemenskap. Och kraven på att följa de regler som finns.

Torka aldrig tårar utan handskar kommer utan tvekan att bli en klassiker.  Det är en viktig samtidshistoria som ännu inte blivit berättad. Jonas Gardell skriver fantastiskt ännu en gång, men trots detta känns Sjukdomen lite som den mellanbok den blivit placerad som. Mycket bra, men inte lika omedelbar som sin föregångare. Nu ser jag fram emot att läsa del tre i trilogin som kommer ut senare i år. När jag läst den ska jag läsa om hela trilogin. Säkert flera gånger.

%d bloggare gillar detta: