Betyg från betygsskeptikern

Annika undrar om vi sätter betyg på de böcker vi läser och hur vårt betygssystem i så fall ser ut.

I princip alla mina recensionsliknande inlägg taggas med ett betyg. Jag skriver inte ut det tydligare än så och när det gäller barnböcker sätter jag inte ut något betyg alls. Kanske för att barnböcker är så beroende av åldern på barnet och att jag då kan ha svårt att avgöra. När det gäller ungdomsböcker sätter jag betyg efter vad jag tycker om dem, men i de fall då jag tror att ungdomar i allmänhet skulle tycka annorlunda brukar jag påpeka det.

Min bedömning är snarare holistisk än analytisk. Den är dock lite beroende av genren boken tillhör. Det finns vissa ingredienser som jag gärna vill ha med i vissa genrer, men inte alls i andra. Gemensamt för alla böcker som får högsta betyg, dvs 5, är att de är välskrivna och att de på något sätt påverkat mig. Det vanligaste betyget jag sätter är 4, vilket betyder att boken är väldigt bra, men kanske inte totalt “mind-blowing”. En trea är en bra bok helt enkelt, tvåa får en bok som jag hade klarat mig utan, men ändå tycker är okej. En bok som får en etta i betyg borde kanske inte ens ha blivit utläst, men måste ändå ha haft något för att bli det.

Betyget är knappast det viktigaste i mina recensioner, men jag tycker ändå att det fyller en funktion, om inte annat för att det gör det lättare att hitta mina favoritböcker på bloggen. Det är bara att klicka på taggen Betyg 5, så kommer de upp.

Viktigast för mig är dock att göra en mer omfattande bedömning av en bok och dess kvaliteter eller brist därpå.  Betyget är bara en siffra (borde kanske snart byta till skala A-F kanske?) och ger absolut inget heltäckande omdöme.

Nu påstår ju forskare visserligen att det är meningslöst att skriva ett långt omdöme om man sätter ett betyg, då betyget har en tendens att få mest betydelse. Nu gäller det förvisso bedömning av elevtexter, men det känns inte som om steget är så fasligt långt. Lite därför jag gömmer mina betyg lite och inte skriver ut dem i inlägget.

Apropå elever så är det intressant det här med kulturella företeelser som betygssystem. Skala 1-5, eller möjligen 1-6,  där högst är bäst är självklar för oss. När mina elever skulle förbereda sig för de nationella proven i svenska och svenska som andraspråk i våras var en av texterna en filmrecension. En ganska obegriplig  sådan, men jag visste med en gång att recensenten gillade filmen. Faktiskt utan att läsa ett ord. (Faktum är att det inte hjälpte att läsa texten, då den var väldigt märklig, men det är en annan historia)

Hur kunde jag veta det? I anslutning till ingressen fanns en 2d-bild av en tärning som visade 5. En omedelbar signal till mig, som inte sa mina elever någonting. När jag frågade dem vad det var för en symbol associerade de inte ens till en tärning och definitivt inte till betygssättning. Bara en parentes.

En annan parentes handlar om semantik. Vad man lägger in för betydelse i ett ord. Det tog ett tag när jag träffade min blivande make innan jag insåg att vi hade helt olika definitioner av ordet okej. För mig är något som är okej ganska mediokert, medan han tycker att något som är okej är riktigt bra. Det ledde till en del missförstånd om t.ex. filmer (och hemlagade middagar inte minst) som han benämnde som okej.

Slutsatsen? Det är svårt och knappast objektivt med betyg.

 

4 reaktioner på ”Betyg från betygsskeptikern”

  1. Haha! Jag har samma problem med min make vad gäller ordet “okej”. När han säger att något är “helt okej” så ser jag det inte som något positivt, medan han tydligen gör det.

  2. För mig har OK oftast innebörden “Det går an.” eller som ett verbalt uttryck att sätta punkt i en dialog. Själv tycker jag att jag har börjat använda det oftare än vad jag vill; ungefär som att säga ja till något jag egentligen skulle vilja säga nej till.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: