Dag: 1 april, 2011

Jag lever gärna i nuet

Veckans tematrio så här några dagar sent. Jag har haft svårt att hitta tre böcker som verkligen kan räknas till genren historiska romaner, hur man nu ska definiera det. Min definition blir alla böcker som utspelar sig i en tid som inte är typ nu.

1. Först drar vi till Frankrike. Tiden är sent 1800-tal och den franska republiken är väldigt ny. Boken heter Désirée och är skriven av Annemarie Selinko. En sannolik bok om Désirée Clary, dotter till en sidenhandlare från Marseille och faktiskt under en period förlovad med Napoleon Bonaparte. Hennes syster var gift med Napoleons bror Joseph som sedermera blev kung av Spanien. Förlovningen bröts, hennes andra kärlek var general Duphon som blev dödad innan de hann gifta sig. Tredje gången gillt blev det till slut Jean Baptiste Bernadotte som hon gifte sig med 1798. Han blev kung Karl XIV Johan av Sverige, hon den motvilliga drottning Desideria.

2. I slutet av 1800-talet utspelar sig också Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) om Ellen Key och Urban von Feilitzen, vars kärlekshistoria aldrig riktigt får lov att blomma ut. Boken består till stor del av brev, eller i alla fall brev som skulle kunna ha skrivits, mellan de båda.

3. Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian utspelar sig under andra världskriget i Storbritannien. Den lille pojken Will evakueras från London till landet och hamnar hos den bistre Mister Tom. En helt underbar liten bok som jag ofta återkommer till. Kan dessutom tillägga att jag gråter lika mycket varje gång jag läser den.

 

 

Äntligen på väg

Tanken var att jag skulle följa med på Lyrans årliga resa runt jorden, men jag var ovanligt trögstartad och har först nu kommit iväg till resans första stopp som var Östeuropa.

För första gången har en poet fått vara värd på resan och inte vilken poet som helst, utan nobelpristagaren Wisława Szymborska. Hon är en favorit, men den lilla boken Här hade jag inte läst tidigare.

På bokens baksida kan man läsa att adverbet Här är typiskt för Szymborska, då “hennes dikter alltid är närvarande i nuet, hon värjer sig mot nostalgin och betraktar inte självklart minnet som en vän”. Hon är inte sällan ironisk och bitsk, vilket jag gillar skarpt.

Szymborskas dikter är ibland omedelbara och lockar fram en del lyriska leenden hos mig under läsningen, andra dikter bjuder på lite motstånd och behöver läsas ett par gånger innan de landar. Är det värt jobbet? Definitivt.

Titeldikten Här inleder boken och det är en rätt rolig genomgång av saker om finns här, som skämt, kaffekoppar, pirog och näsdukar för tårarna. Den här strofen gillar jag skarpt:

Livet på jorden betalar du inte dyrt.

För drömmar, till exempel, inte ett vitten.

För illusioner först när de är förlorade.

För innehav av kropp, endast med kroppen.

 

Jag älskar dikten En idé, som handlar om ett möte mellan en idé och en författare. Allt idén viskar i författarens öra tycker visserligen författaren är intressant, men det slutar med att författaren ger idén adressen till andra författare som bättre skulle kunna förvalta idén. En riktigt kul personifiering och dessutom en spännande inblick i författarskapets svårigheter. Även i dikten Mitt svåra liv med minnet blir minnet en person som författaren diskuterar om och kring. Kul idé som någon idé kanske viskat i Szymborskas öra.

Samtalet mellan en ung och en gammal Szymborska i Tonåring är riktigt bra. Den korta Skilsmässa är också tänkvärd. Jag är riktigt svag för den lek med konjunktioner som vi bjuds på. Icke-läsning om Proust verk är också en pärla. Den fick mig att skratta rejält. Ja, läsning bjuder inte på någon fjärrkontroll. Möjligen om man idkar slalomläsning. Identifiering däremot är ingen dikt att skratta åt, men den berör ordentligt. Om någon som kanske funnits på ett störtat plan och någon som kanske kommer att behöva identifiera sin älskade.

Mikrokosmos tillhör däremot en av de dikter som kräver mer av läsaren, i alla fall kräver den mycket av mig. Det är definitivt inte detsamma som att den är dålig. Tvärtom. Detsamma gäller Drömmar, som jag kanske behöver läsa ett par gånger till för att kunna tolka.

Kontentan av denna något snurriga snabbspolning av Här är att Wisława Szymborska är en riktigt läsvärd poet. Inte den enklaste, men inte heller direkt svårforcerad. Jag tycker mycket om hennes språk, hennes lek med ord och hennes härliga distans till det hon skriver om.

Lyran har självklart läst, då hon är vår reseledare, Violen har också hängt med på resan, liksom Anna.

 

 

%d bloggare gillar detta: