Dag: 24 januari, 2011

I en klass för sig

I en klass fšr omslag

Det är en dubbeltydlig titel som den svenska utgåvan av Curtis Sittenfelds Prep fått på svenska   I en klass för sig.  Huvudpersonen Lee tillhör på många sätt en egen klass då hon börjar på internatskolan Ault. En stor skillnad är hennes ekonomiska status. Till skillnad från de flesta av hennes skolkamrater kommer hon inte från en rik familj, utan från ganska enkla förhållanden. Idén att gå på internatskola ses lite som en “typiskt Lee grej” och hennes föräldrar är inte överdrivet glada. De tycker att hon ser sig som förmer än andra och att hon distanserar sig från sin familj i och med sitt beslut. Trots att hon fått stipendium innebär hennes val av skola en hel del kostnader.

På skolan brottas Lee med det faktum att hon är annorlunda. Ofta får detta henne att känna sig sämre, men ibland verkar hon också tycka att det gör henne bättre än andra. Jag gillar Lee, men jag blir också lite arg på henne ibland. Jag vill att hon ska tänka sig för och inte försätta sig i så knepiga situationer som hon gör. En äldre Lee får viss plats i historien och hon är den som försöker förklara och stötta den unga och osäkra versionen av sig själv.

Vi får följa Lee under hennes år på Ault. Hennes kamp för att bli accepterad och nå vänskap och kärlek. Hon slår verkligen knut på sig själv för att bli en del av skolans gemenskap, men samtidigt undervärderar hon sig själv och inte sällan ställer hon till det för sig  Precis som den vuxna Lee säger är det som en skräckfilm: Lee är flickan som går ner i källaren trots att ljuset inte fungerar och läsaren tänker ”Snälla gör det inte”. Trots allt överlever hon åren på Ault om än knappt och det är riktigt spännande att följa allt som händer. Tidsperspektivet är intressant. På många sätt har tiden stått stilla på Ault och det tog lång tid innan jag insåg att boken faktiskt uspelade sig ganska nyss. Det är en skyddad och konservativ värld som beskrivs och inte förrän jag insåg att mobiltelefoner och internet faktiskt exiserade förstod jag att boken troligen utspelade sig under 90-talet. Sittenfeld beskriver väl både miljö och personer och trots att boken är drygt 400 sidor läste jag den på en dag. Det gick inte att sluta.

Det tog ett tag innan jag vågade läsa I en klass för sig. Omslaget lurade mig att tro att det handlade om ganska simpel chick-lit. Jag hade fel då detta är en synnerligen läsvärd bok. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av Sittenfeld, Bokusbeställningen är redan ivägklickad och snart är både American Wife och Mannen i mina drömmar i min ägo.

Till slut en lite jobbig parentes. Min första tanke när jag läste om Curtis Sittenfeld var ”Oj vad ung hon är” och visst var hon hyfsat ung när Prep kom ut för några år sedan, men nu är hon (trots att hon är två år yngre än jag) inte så ung. Istället är det kanske jag som börjar bli gammal.

Klart den här recensionen måste finnas i bloggen!

Vad får man göra med böcker?

Nu ska vi diskutera allvarliga saker. Det handlar om hur man egentligen får behandla sina böcker. Om någon frågat mig innan jag började blogga huruvida hundöron är okej hade jag garanterat svarat att de är förkastliga och därmed förbjudna. Nu händer det att jag viker ett ibland för att komma ihåg ett synnerligen bra citat som jag vill ha med i min recension. Stryker under gör jag bara i kurslitteratur konstigt nog. Kanske för att det bara är när jag pluggar som jag sitter med pennan i handen.  Däremot blir jag helt förstörd när jag ser någon som viker bak all lästa sidor, dvs viker boken dubbel så att hela pärmen bryts. Så kan man väl inte göra? Hur ska jag kunna njuta i min solstol när det sitter bokmisshandlare bredvid mig?

Annorlunda språk berör

Sist vi träffades plockade vi kastanjer. Vi var småbarn, du hade kortbyxor, jag klänning. Samma präst har läst på alla dina begravningar, men du har gått därifrån med hudfickorna fulla med nya piller. Valium, Rohypnol, Mogadon, Citodon, Doleron, Sobril och Stesolid. Och hasch och amfetamin och sprutor och silar, fixar. Förfallet blev grundligt genomfört Sami. Du tävlade om första priset. Varför dyker du upp nu, nu när jag äntligen släppt taget, accepterat att jag förlorat dig. Vet du en sak. Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag att gå igenom allting en gång till. Fast baklänges. Och du svarar inte på brev. Människor i fängelse svarar inte på brev. Och plötsligt ringer de aldrig inte igen.

Jag ska villigt erkänna att det inte var någon omedelbar förälskelse mellan Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski och mig. Jag befarade ännu en i raden av eländesskildringar och läste med ett halvt öga. Det dröjde dock inte många kapitel förrän Susanna och Anni gemensamt fått mig fast. Huvudpersonen Anni är den som berättar och Alakoski har gett henne en mycket intressant röst. Det är korthugget, annorlunda och brutalt. Språket smattrar fram Annis tankar och minnen. Hennes besvikelser, hennes frustrationer, hennes trasiga liv, hennes depression, hennes längtan och tvekan. Det är en kärleksförklaring till en bror som aldrig funnits där. Också beskrivningen av ett djupt hat mot brodern som förstört allt och ändå varit den viktigaste. Den fasta punkten i eländet. Någon att kalla familj.

Sami. Han som egentligen var intelligent. Han som aldrig kunde sitta stilla. Han som hamnade i observationsklass. Han som gjorde det samhälles förväntade sig av hon0m. Barn till missbrukare blir missbrukare. Missbrukare blir kriminella. Den som hamnar i observationsklass går raka vägen i fängelse utan att passera gå.

Sami är egentligen inte viktig, men samtidigt den som hela tiden finns i Annis tankar. En bror är en bror är en bror. Blod är definitivt tjockare än vatten. Alltid. Genom Annis tankar får vi läsa om henne och Sami. Om deras liv eller brist därpå. Det är en svidande samhällskritik och samtidigt ett bistert konstaterande. Allt går inte att undvika. Detta konstaterande får Janne Bergkvist stå för. Författaren som skrivit den bok som skulle kunna kallas Annis bibel.

Anni hjälper andra. Kanske för att hon varken kan hjälpa sig själv eller Sami. Jag lider med henne och beundrar henne samtidigt. Hon har ändå klarat sig hyfsat bra, i alla fall på ytan, men inuti är det allt som oftast kaos. Jag önskar att hon ägnat mer tid åt att hjälpa sig själv, men först måste hon kanske fixa Sami.

Jag kan tänka mig att många kan finna Alakoskis hackiga och repetitiva språk irriterande. Jag älskar det. Jag tycker om det suggestiva i upprepningarna och leken med interpunktion. Jag tycker om att vissa stycken och formuleringar återkommer och på så sätt binder ihop historien. Jag tycker helt enkelt om den här boken.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: