Dag: 3 januari, 2011

Tematrio – Nyårslöften

Nyårslöften och jag går inte riktigt ihop. Bara det faktum att de kallas löften gör att jag sparkat bakut. Ingen idé att lova att jag ska börja träna, sluta äta godis eller något annat dumt. Kanske får jag ett ryck, kanske inte. Jag brukar rycka tag i det mesta när det går för långt, men nyårslöften, jag är skeptisk.

Dessutom är januari egentligen starten på året för mig, då jag lever enligt lärarkalendern och som Morrica så riktigt påpekar är det då så att året slutar och börjar någon gång vid midsommar. Då inleds den välbehövliga vilan som förhoppningsvis gör att energin finns i augusti.

Litterära målsättningar har jag redan satt upp och det här ska jag också försöka göra 2011:

1. Faktiskt läsa de där tolv nya författarna. Jättekul att så många andra hänger på! Jag har en taktik som jag tror kan funka, att läsa typ tio av dem redan i januari. Det är nämligen varken lästakten eller urvalet som brukar vara något problem i bokutmaningar, snarare uthålligheten. Jag går ut stenhård och dör efter några månader. Nu blir det kanske inte tio i januari, men många har jag tänkt.

2. Förena nytta med nöje mer. Jag behöver läsa en del i jobbet under året och måste betyder tvång vilket betyder att jag motvilligt läser böcker som faktiskt är riktigt bra. Det är dumt. I år ska jag njuta av dessa böcker och dessutom gratulera mig själv till ett väl utfört arbete.  Vad jag ska läsa? Böcker som vi köpt in till vårt genusarbete (eller normkritiska arbete som vi kanske ska kalla det, då det inte är ett lika skrämmande ord) och engelskspråkig ungdomslitteratur. Tips emottages gärna.

3. Inte vara så jäkla plikttrogen och läsa ut böcker som jag inte gillar. Det är definitivt onödigt. Samtidigt måste jag då lära mig att hantera den irritation jag känner efteråt så fort boken omtalas positivt och jag undrar vad jag missat. Vem har sagt att livet ska vara lätt.

Varför tvekade jag?

Ibland är jag lite dum. Jag läste Norweigan Wood sommaren 2009 och absolut älskade den. Då kan man ju tro att jag skulle slänga mig över allt annat som Haruki Murakami skrivit, men se det gjorde jag inte. Istället har jag medvetet undvikit allt han skrivit av rädsla för att bli besviken.

Nu fick jag så äntligen tummen ur att läsa bok nummer två, en av julklappsböckerna, Sputnikälskling. Den var underbar. Inte lika överväldigande som Norweigan Wood kanske, men helt klart underbar.

Vi får möta Sumire, en vacker ung kvinna, genom K:s ögon. Han älskar henne, men hon ser honom som en vän. Sanningen är att hon inte varit förmögen att älska någon. I alla fall inte förrän hon möter Myu, en äldre kvinna som är det vackraste hon någonsin sett.

Sumire ska bli författare. Egentligen har hon inget val då orden bara flyter ur henne. Tyvärr lyckas hon inte strukturera det hon skriver, men hon skriver oavbrutet. När Myu erbjuder henne ett jobb slutar hon skriva, ändrar helt stil och blir den perfekta assistenten. Tillsammans reser de till Europa och hamnar på en grekisk ö. Där händer något som får Sumire att försvinna spårlöst.

Berättaren K står hela tiden i bakgrunden, samtidigt får vi veta ganska mycket om vad han tycker och tänker. Hans kärlek till Sumire står i centrum för historien och får den att röra sig framåt. Hans kärlek är så stor att han självklart reser till Grekland för att söka efter sin älskade.

Jag absolut älskar Murakamis språk. Det är så utsökt, så perfekt och så vackert. Inga ord är onödiga, men vissa verkar finnas där mest för ögat. Jag tycker om att texten ibland bli lyrisk och tycks sväva iväg bort från handlingen. Det drömska finns emellertid inte bara i språket, utan också i handlingen. Linjen mellan dröm och verklighet är tunn och ibland är det svårt att riktigt veta vad som faktiskt händer på riktigt. Jag, som egentligen avskyr det övernaturliga, tycker mycket om dessa utsvävningar.

Nu vågar jag definitivt läsa mer av Murakami och Kafka på stranden får följa med till Thailand.

Nya bekantskaper 2010

Under 2011 utmanar jag mig själv att läsa tolv nya författare som jag tänkt läsa ett bra tag. Om jag haft en sådan utmaning under 2010 hade följande 12 författare definitivt stått på listan:

Suzanne Collins Hungerspelen hade jag tänkt läsa ett bra tag och fick så äntligen tummen ur. Jag har faktiskt hunnit med del 2 och 3 också i år. Undra vad Collins ska hitta på härnäst.

Moa Herngren kom med en ny bok i år och innan dess fick jag äntligen läst hennes debutbok som lockat länge. Två kanonböcker så här långt för Herngren.

Kristina Lugn hade jag pinsamt nog aldrig läst något av, men efter Hejdå, ha det så bra vill jag bara ha mer!

Lena Sundström är definitivt en ny favorit efter två fullträffar.

Jonas Karlssons noveller har lockat länge, eller rättare sagt så har Jonas Karlsson lockat, men novellformen gjort att jag dragit mig för att läsa. Det borde jag inte ha gjort.

Jodi Picoult är också ett namn som dyker upp lite här och var och i år både läste och såg jag Allt för min syster.

Albert Camus är ännu en “måsteförfattare” men jag är knappast sugen på att läsa mer.

Donna Tartts moderna klassiker Den hemliga historien fick jag äntligen tummen ur att läsa.

Assia Djebar borde definitivt få Nobelpriset i litteratur och i år läste jag så äntligen en bok av henne.

Nina Bouraouri är också en mycket läsvärd ny bekant som gav mersmak.

Maria Lang ska man så klart ha läst och nu har jag det!

Alice Munro är ännu en given nobelpriskandidat och jag gillade verkligen hennes novellsamling Kärlek, vänskap, hat.

Vilka nya författare har du äntligen läst i år?

%d bloggare gillar detta: