Vilka är dina underland?

Har just lyssnat på Johanna Koljonens sommarprogram. Lika fantastiskt som allt hon gör. Det räcker att höra hennes röst för att jag ska falla i trans. Jag och två väninnor diskuterade kvinnor vi är hemligt förälskade i och kom fram till att hon stod högst på allas listor tillsammans med Lena Sundström.

Johanna Koljonen pratade om underland och kaninhål. Platser där vi går in och kommer ut helt förändrade. Hennes underland var till exempel Oxford. Där drömde jag också om att studera. Det blev en termin på Sussex University istället, men det var helt okej det också. Min romantiskt skimrande bild av Oxford finns dock fortfarande kvar.

Brighton var på ett sätt ett underland. Jag var inte densamma när jag kom hem som när jag åkte. Pedagogen och Humanisten i Göteborg hör också till mina omvälvande underland. Det riktas mycket kritik mot Lärarutbildningen och den görs om var och vartannat år för att allt dåligt i skolan hör samman med hur lärare utbildas. Jag tror inte att det är så enkelt. En utbildning handlar inte bara om att göra det lärarna säger och läsa de böcker som står på litteraturlistan, eller ens att klara tentor och skriva godkända uppsatser. Du måste leva i ditt framtida yrke, finna en egen identitet, tänka själva, pröva dina teorier mot andras. Ingen kan säga till dig vilken sorts lärare du ska bli, eller hur du ska fylla dina lektioner. Kravet på utveckling ligger på studenten. Så måste det vara.

Under de senaste tre åren då jag arbetat på Individuella Programmet har jag utvecklats både som lärare och människa. Jag var inte färdig 1998 när jag tog min examen som lärare. Jag var förändrad helt klart, men det fanns oändligt många fler kaninhål som jag har behövt gå ner i därefter för att förändras ytterligare. Hösten bjuder på några helt nya kaninhål som definitivt ska bli spännande att besöka.

Vilka platser har förändrat dig?

8 reaktioner på ”Vilka är dina underland?”

  1. Så insiktsfullt du skriver om lärarutbildningen, jag håller helt med dig att det ankommer studenten att våga kravla sig ner i hålet och kanske komma upp ur det förändrad. Jag kommer att tänka på ”Fågeln som vrider upp världen” där Toru klättrar ner i sin brunn och finner att den tysta mörka platsen förändrar hans liv… Jag har hoppat glatt ner i många hål i mitt yrkesliv, ibland har jag behövt en stege för att komma upp igen men jag är glad att jag vågat.

    1. Man måste våga. Jag är skiträdd för nya saker många gånger och tänker ”inte ska väl jag” men varför får jag uppdrag om den som ger mig dem inte tror att jag fixar det? Utveckling är läskigt, ibland behöver även jag stege!

  2. Jag är också väldigt förtjust i Lena Sundström och Anna Koljonen. Och så gillar jag Carina Berg och Karin Magnusson.

    Mina platser som förändrat mig är först och främst gymnasiet. Jag gick från rätt uttråkad och förvirrad 15-åring till en glad, självsäker och bestämd 19-åring.

    Och så Uppsala förstås. 7 år i studentstaden nummer 1 (enligt PL). Där hände det mycket.

    Hur mina år på mitt första jobb (sedan 6 år tillbaka) har förändrat mig personligt kan jag inte riktigt utvärdera ännu. Men kunskapsmässigt är det enklare. Fast det var ju inte riktigt frågan.

Kommentarer är stängda.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies. 

Rulla till toppen