I tisdags stack jag in huvudet i ett klassrum där en kollega just skulle starta upp kursen Svenska som andraspråk 1. Efter en annan kollega var sjuk fanns drygt 40 elever i rummet. Alla gamla elever till mig och de flesta från Afghanistan. Värmen som mötte mig i rummet är svår att beskriva. Dessa kämpande ungar från olika länder är fantastiska, men de som fått det svårast är de från Afghanistan. Det är de som målas upp som en hotfull grupp, det är de som sägs ljuga om sin ålder och det är de som inte får uppehållstillstånd.

Fatemh Khavari kommer också från Afghanistan och liksom många av de ungdomar jag lärt känna de senast åren tillhör hon den utsatta folkgruppen hazara. Hon har också, liksom de flesta av mina elever, tvingats fly till Iran och där levt ett liv som andra klassens medborgare. Liksom många andra flydde Fatemeh till Sverige 2015.

Det som skiljer Fatemeh från många andra flyktingar med samma bakgrund är dels att hon är flicka, men också att hon kommit hit med sin familj. Hon har också utnyttjat sin röst på ett sätt som få andra har gjort och i boken Jag stannar till slutet beskriver hon sin kamp i organisationen Ung i Sverige. Utan tvekan är hon en cool tjej som kommer att gå långt.

Det är Annie Hellqvist som skrivit boken med Fatemeh Khavaris ord. Tyvärr funkar språket sådär. Stilnivån varierar och helt trovärdiga partier varvas med ganska knöliga där Khavaris röst inte alls kommer fram. Innehållet är dock viktigt och för den som inte känner till hazarernas situation i Afghanistan, Iran och inte minst i Sverige är det en lärorik bok. Kanske är det en bok som skulle ha marknadsförts för en yngre publik, då hade språket varit mer passande, men å andra sidan är Khavaris berättelse värd att läsas av många.

Jag är i alla fall mycket glad över hur hon och många andra kämpar för de ungdomar som kom till Sverige 2015 och som ännu inte fått uppehållstillstånd. De elever jag har eller har haft som kom samtidigt från andra länder har alla fått sina besked och de flesta har fått stanna. När det gäller just ungdomar från Afghanistan verkar det hela ha utvecklats till en märklig maktkamp, där myndigheterna helt verkar ha glömt bort att det handlar om flyktingar från ett land i krig. Istället har de blivit en symbol för de hemskaste av hemska bland flyktingar. De som skriker högst om utvisning lär inte ha befunnit sig i ett klassrum som det jag besökte i tisdags. De kan omöjligen har mött den ambition och energi som fyllde rummet. Inte heller den vänlighet och respekt som jag alltid möter där.