enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 23 juli, 2018

Välkommen till Jurassic World

När grabbarna O väljer film blir det kanske inte filmer som tilltalar mig, men när vi igår såg Jurassic World: Fallen Kingdom blev jag faktiskt positivt överraskad. Faktiskt tyckte jag också ganska mycket om förra filmen Jurassic World från 2015, så helt oväntat var det inte.

Parken Jurassic World övergavs i slutet av förra filmen, men dinosaurierna har levt kvar på ön Isla Nublar. Nu hotas deras existens av ett vulkanutbrott och Claire Dearing tillhör en grupp som jobbar hårt för att dinosaurierna ska evakueras och få fortsätta sitt liv. Hon blir inbjuden till Benjamin Lockwood, som via sin assistent Eli Mills lovar att hjälpa till att rädda minst elva olika arter till en ny ö, bland dem Blue, världens sista levande velociraptor.

Claire söker upp Owen, som tränade Blue och lyckas övertyga honom att följa med på räddningsoperationen. De reser tillsammans med paleo-veterinären Zia och datateknikern Franklin, två nya karaktärer som jag tyckte mycket om. Visst är de ganska stereotypa på vissa sätt, men överlag tycker jag att Jurassic World: Fallen Kingdom är ovanligt icke-stereotyp för att vara en action-film. Och jisses vilken actionfilm det är. Tempot är sådant att det i normalfall skulle få min hjärna att stänga av, något som ofta händer när jag ser filmer med för snabba klipp. Jag somnar nästan alltid när det blir för mycket, men det här var så spännande att jag satt på helspänn.

Nu visar det sig att syftet med expeditionen inte alls är att rädda dinosaurier till någon ö. Istället är Mills team på jakt efter DNA från Blue till Dr Wu:s nya skapelse, den superduperfarliga indoraptorn och de andra dinosaurierna ska säljas på en spektakulär och självklart hemlig auktion i källaren på Lookwoods gods, helt utan hans vetskap.

Jurassic World: Fallen Kingdom är den andra filmen i en planerad trilogi och jag är helt säker på att sista filmen kommer att bli riktigt spännande den också. Ibland blir det riktigt bra, trots att det är barnen som väljer film.

Silvervägen där då och nu möts

Jag läste Silvervägen av Stina Jackson under vår resa till Malören och stämningen var passande. Jag tänkte mig hur Lelle kör utmed väg 95 under de ljusa sommarkvällarna, ständigt letande efter dottern Lina som försvann. Det har gått tre år och polisen gör inget mer, men Lelle kan inte ge upp. Han är helt säker på att Lina finns någonstans därute.

I Glimmersträsk vet alla om Lelles förlust, men självklart kan inget varken riktigt förstå eller hjälpa. Ingen kan heller hjälpa Meja, som just flyttat till byn med sin mamma Silje. En mamma som inte riktigt kan ta vara på varken sig själv eller någon annan och som nu hoppas ha hittat drömmannen i norr. Det har hon inte. Huset de kommer till har helt klart sett bättre dagar, Torbjörn är kanske snäll men också lite obehaglig och Meja vill inget annat än att fly.

Till vardags är Lelle gymnasielärare och det är så han får kontakt med Meja. Han ser en rädd tjej som behöver trygghet, men är för trasig själv för att kunna hjälpa. Inte blir det bättre när ännu en tjej försvinner från byn. För Meja går det bättre. Hon träffar en kille och blir en del av hans familj. För första gången känner hon en tillhörighet, men hon blir mer och mer isolerad.

Silvervägen är en vacker spänningsroman. Det är inte helt vanligt, men så härligt med en bok där språket verkligen förhöjer stämningen och gör den till en historia utöver det vanliga. Det är inget splatter, men en obehaglig bok om väldigt ensamma och olyckliga människor. Lelle som mist allt, Silje som hela tiden hoppas på ett stabilt liv och Meja som bara vill ha trygghet.

 

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: