Silvervägen där då och nu möts

Jag läste Silvervägen av Stina Jackson under vår resa till Malören och stämningen var passande. Jag tänkte mig hur Lelle kör utmed väg 95 under de ljusa sommarkvällarna, ständigt letande efter dottern Lina som försvann. Det har gått tre år och polisen gör inget mer, men Lelle kan inte ge upp. Han är helt säker på att Lina finns någonstans därute.

I Glimmersträsk vet alla om Lelles förlust, men självklart kan inget varken riktigt förstå eller hjälpa. Ingen kan heller hjälpa Meja, som just flyttat till byn med sin mamma Silje. En mamma som inte riktigt kan ta vara på varken sig själv eller någon annan och som nu hoppas ha hittat drömmannen i norr. Det har hon inte. Huset de kommer till har helt klart sett bättre dagar, Torbjörn är kanske snäll men också lite obehaglig och Meja vill inget annat än att fly.

Till vardags är Lelle gymnasielärare och det är så han får kontakt med Meja. Han ser en rädd tjej som behöver trygghet, men är för trasig själv för att kunna hjälpa. Inte blir det bättre när ännu en tjej försvinner från byn. För Meja går det bättre. Hon träffar en kille och blir en del av hans familj. För första gången känner hon en tillhörighet, men hon blir mer och mer isolerad.

Silvervägen är en vacker spänningsroman. Det är inte helt vanligt, men så härligt med en bok där språket verkligen förhöjer stämningen och gör den till en historia utöver det vanliga. Det är inget splatter, men en obehaglig bok om väldigt ensamma och olyckliga människor. Lelle som mist allt, Silje som hela tiden hoppas på ett stabilt liv och Meja som bara vill ha trygghet.

 

 

%d bloggare gillar detta: