Ett möte mellan K G Hammar och Patti Smith

Patti Smith

Patti Smith

Kön ringlade lång in till seminariet med K G Hammar och Patti Smith, en av de stora programpunkterna på årets Bokmässa. Egentligen har jag ingen relation till Patti Smith, men hon fascinerar mig och K G Hammar är en stor förebild.

Inledningsvis diskuterar de huruvida Smith är en ikon. Hon är inte riktigt bekväm med det, då hon tänker på de gamla, ortodoxa ikonerna och då inte kan identifiera sig med dem.

Patti Smith är uppfostrad i en familj som tillhörde Jehovas vittnen. Hon lämnade, men systern är kvar och religionen definierar henne. Parti Smith själv är istället en kulturell person och det är vad som definierar henne.

Anledningen till att Patti Smith är här är hennes vänskap med Henning Mankell, som dog strax efter förra Bokmässan. När hon framträdde i tv här såg Hammar det och skrev ett brev om Dag Hammarsköld och Mankell. Då svarade hon och så startade deras kontakt. De träffades dock inte ”på riktigt” föränn igår kväll, men Smith menar att det känns som om de känt varandra väldigt länge.

Hammarsköld var en stor person för Smiths pappa och är det också för henne. Kombinationen av respekt för individen och samtidigt på kollektivet är någon pappan fastade för och det är också något som är viktigt för Patti Smith själv. Hennes pappa var inte religiös, men intresserad av religion och läste många religiösa skrifter, liksom andra texter av människor han ansåg vara goda tänkare.

När Patti Smith var liten ville hon bli missionär. Prata med människor om Gud och göra skillnad. Hennes pappa talade om hur viktigt det är att inte stänga in Gud i en religion, utan som en kraft som är för alla.

Hammar talar om Mankell och hur han levt i Afrika, kanske för att betala tillbaka av den kollektiva skuld som vi i väst har gentemot världsdelen vi plundrat. Smith menar att vi alla känner, eller borde känna, sådan skuld och att det är naturligt. För henne har det dock inte varit en fråga hon engagerat sig så mycket om, för en amerikan, som bor i ett land som är byggt med slavar, blir kampen mot rasism däremot viktig.

Hammar talar om hur vi svenskar tycker att det är svårt och komplicerat att tala om Gud, men Smith berättar att båda hennes föräldrar talade mycket om Gud, utifrån olika perspektiv. Modern utifrån sin religion, fadern utifrån religion i allmänhet.

Hammar talar om inkarnation, inte bara att Jesus är en inkarnation av Gud, utan om det som Smith vill beskriva när hon talar om hur hennes konst och musik blir en del av henne. Även ett bröd som någon bakar är mer än något som kommer från ett recept. Det är också fyllt med personen som bakat det. Vi lägger alltid något av oss själva i det vi skapar.

Hammar byter ämne och talar om Smiths böcker. Just kids handlar om hur hon blir artist och hennes liv med Robert Mapplethorpe. Dagen han dog bad han henne arr skriva deras historia. Hon hade aldrig skrivit en bok förut, men gjorde just det. Mapplethorpe dog 1989 och Just kids kom ut 2010. Hon fick två små barn och drog sig tillbaka, något som provocerade många. Hennes liv blev annorlunda, tiden blev mindre, tanken och känslorna större. Sedan förlorade hon sin man och sin bror och behövde dessutom lära sig att skriva. Alltså tog det henne 20 år. Hybris är viktigt och ganska naturligt när man är ung, säger hon, men det behövs en sårbarhet också. En person och artist måste våga utvecklas. Just kids är en bok jag tänkt läsa sedan den kom, men som med många andra böcker jag tänkt läsa har den inte blivit läst.

Senaste boken heter M train och Hammar frågar var Robert Mapplethorpe finns i den boken. Ja, han heter ju M, säger Smith halvt på skämt och halv på allvar, men egentligen står M för mind eller kanske memory. Det är en bok om absolut ingenting, säger hon om ”nothingness”. Den började som en dröm och drömmar har stor betydelse för Smith. Hon talar om att hon läser och tar in, skriver och häller ut. Ibland skapar hon även i sömnen och ibland vaknar hon av att hon sjunger. Tanken var att skriva med ett öppet sinne, utan att planera något i förväg. Hon följde bara med och det var ett spännande sätt att skriva, menar hon.

Foto: Ulla Montan

Läs också:

3 comments