Smokey Nelsons sista dagar

smokey_nelson

Jag är glad att jag läst en bok av Catherine Mavrikakis och jag är glad att jag läst Smokey Nelsons sista dagar. Det är mycket jag tycker om i berättelsen om tre personer som drabbades av det dåd som den dödsdömde Smokey Nelson utförde. Perspektiven är intressanta. En man som först misstänktes för morden på familjen bestående av två barn och två vuxna, kvinnan som upptäckte deras kroppar och vittnade mot Nelson och fadern till mamman i den mördade familjen, han som miste en dotter, en svåger och två barnbarn,

Tyvärr står språket ibland i vägen för berättelsen, speciellt i avsnitten om Sydney Blanchard, som visserligen snodde en plånbok en gång för länge sedan, men aldrig mördade någon. Överanvändandet av tre punkter i slutet av meningarna gör mig inte sällan så irriterad att jag har svårt att fortsätta läsa. I berättelsen om Pearl, den nu äldre kvinnan som talade med Smokey Nelson efter dådet och senare upptäckte kropparna, är språket lättare att ta till sig. När Mavrikakis låter guds röst berätta Ray Ryans berättelse om sorgen efter sin dotter pendlar jag mellan att tycka att det är genialt och överdrivet experimentellt.

Men som sagt, jag är glad att jag läste Smokey Nelsons sista dagar, då det är en kreativt skriven bok trots att det ibland blir lite för mycket av det goda. Som en dov underton ligger den sorg som Smokey Nelson orsakat dem alla. Det blir tydligt att ett brott inte bara påverkar den som direkt utsätts, utan många andra. Under läsningen har jag hela tiden Carina Bergfeldts bok Sju dagar kvar att leva, där det är de dödsdömda som står i centrum. Jag undrar vad Smokey Nelson hade haft att säga om saker? Hans röst får väldigt lite utrymme. Det är synd.

Läs också: