enligt O

Tankar från en bokberoende

Det är jag och Netflix idag

Det blev inte riktigt den påsk jag tänkte mig, men det funkar. Megaallergi och huvudvärk igår. Vaknade i natt av att yngste sonen spydde ner min rygg och resten av sängen. Upp och byta lakan och sanera. Själv mådde jag också illa och har spytt mig igenom morgonen och förmiddagen. Nu är det stabilt, men orkeslöst och jag plöjer Hart of Dixie på Netflix. Vill samtidigt passa på att svara på frågan från Annikas bokbloggsjerka förra veckan:

Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Svaret är klockrent nej. Sjukligt är kanske lite överdrivet, men det finns ett antal karaktärer i såväl bok, tv-serie och film som jag gillat skarpt. Bland bokkaraktärerna märks barndomens Anne på Grönkulla och Emily också hon skapad av L M Montgomery. Serien om Emily läste jag om och om igen, kanske främst de senare böckerna då jag inspirerades av hennes skrivande och det ytterst romantiska, men trassliga förhållandet mellan Emily och Teddy. Bara det här att ha en gemensam stjärna. Vega i Lyran har därför varit speciell för mig, trots att jag inte har en aning om var jag ska leta efter den.

Att Anne blev förbannad på Gilbert, rejält förbannad, inspirerade mig också. Det var så befriande att en tjej kunde drämma till en kille ordentligt, något som inte var vanligt i de böcker jag läste. Själv drog jag en sko i huvudet på en klasskamrat som kallade mig ”glasögonorm”. Det hände aldrig igen.

Det krävs nästan serier för att en karaktär ska sätta sig rejält, om inte boken eller filmen ses om ett stort antal gånger. Jag var till exempel väldigt förtjust i Julie Andrews Maria, i Sound of Music. Lite på samma tema, som med Anne och Emily, då en stark och självständig kvinna bryter regler, men får sitt drömliv till slut. Dessutom var Christopher Plummer länge drömmannen personifierad, tillsammans med Robert Redford.

Men det var länge sedan, därefter engagerade jag mig djupt i Dylan och Kelly, Ross och Hathaway, Gösta och Lilian, Little Grey, Harry Bosch, Ruth Galloway, Nate Fischer och hans familj, Julia Braverman-Graham och människorna kring henne, ja lista kan göras lång. Sjukligt? Inte på länge, men visst finns det karaktärer som stannar kvar.

Just nu tillbringar jag en del tid i Bluebell, där livet är trivsamt, lite krystat och forcerat, men ändå lagom harmoniskt.

Föregående

Glad nostalgisk påsk

Nästa

Om kanon ett varv till

8 kommentarer

  1. Anne på Grönkulla hade samma effekt på mig. En karaktär med ett temperament jag kunde känna igen mig i – sånt behövs!

    Hoppas du och familjen kryar på er!

    • Börjar redan gå åt rätt håll. Behövde nog ett par dagar i sängen, men hade gärna sluppit just magsjukan.

  2. Aj då så tråkigt. Om Hart of Dixie tar slut kan jag tipsa om The unbreakable Kimmie Schmidt på Netflix. Charmig, fjantig och riktigt rolig. Trevlig ledighet!

    • Tack för tips! Tror att jag behöver ta det lugnt, men jag hade gärna gjort det utan magsjuka, men då hade jag å andra sidan säkerligen inte kunnat vara stilla.

  3. Nej vad jobbigt med illamående och spya. Tur Netflix finns. Krya på dig!

    • Att spy hade jag klarat mig utan, men rätt skönt att ha ett legitimt skäl att ta det lugnt.

  4. Usch och fy, hoppas ni snart känner er bättra! Skickar styrkekramar från min egen sjuksäng, som lyckligtvis bara består av förkylningsbesvär.

    Det var inte många av karaktärerna som jag kände igen. Det är möjligtvis Maria von Trapp, där jag både har sett musikalen och läst hennes självbiografi. Hon var en fascinerande person 🙂

    Hart of Dixie brukar verkligen sitta perfekt när en är sjuk!

    • Såg Sound of Music om och om igen som liten. Krya på dig du också. Typiskt att det blir sjuksängen under ledigheten.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: